Så fort Salem Al Fakir hade språket började han tjata. När han var fyra år hade föräldrarna lyckats få fram en lärare. Alla syskonen, sex stycken allt som allt, fick spela piano och välja ett instrument till. För Salem var det ingen tvekan om att det var fiolen som gällde, och det var kärlek vid första ögonkastet. Med hjälp av lagom pådrivande föräldrar utvecklades han i raketfart.
– De förstod tidigt att man måste ta det seriöst för att det ska bli något. Men det var inte linjal på fingrarna om man gjorde fel, säger han.

Fram tills han var 15 var det bara klassisk musik som gällde. I de tidiga tonåren turnerade han runt hela Sverige, och en sväng i Ryssland, tillsammans med sin fiolprofessor. Epitetet ”underbarn” ligger så klart nära till hands. Själv värjer han sig, så klart.

Hur bra är du egentligen på fiol och piano?
– Jag är faktiskt ganska duktig. Fiol övar jag inte så mycket på längre, men på piano är jag ganska duktig i den genre jag spelar. Jag klarar nog av att spela det mesta. Jag är bra på att anpassa mig och har övat upp ett bra gehör.

I gymnasiet började Salem Al Fakir intressera sig för andra genrer än den klassiska. Det var också hans stora musiklyssnarperiod, och den 70-talsmusik han snöade in på då har präglat mycket av det sound han omfamnat som popartist. Men det var först som 20–21-åring han började göra mer traditionell pop med sång. Ursprungsambitionen var att skriva låtar till andra, men alla som hörde hans inspelningar tyckte att han skulle göra det själv.
När han väl hade bestämt sig gick det fort. Första skivan sålde platina och gav honom fyra grammisar 2008. Att han redan då hade över 20 år i branschen gjorde det lättare att hantera framgången.
– Jag blev väldigt glad, men jag skriver inte musik för att vinna priser. Jag har hållit på så länge och haft en så lång process med mig själv. Framgångar är ett sätt att nå ut till fler människor, så jag ser det som en del på vägen mot det jag vill uppnå.

Det djupa engagemanget går som en röd tråd genom karriären.
– O ja. Det har varit väldigt seriöst från första början. Jag tar jobbet på riktigt. Disciplinen kommer kanske till en del från min klassiska skolning.

Vad har du offrat på vägen?
– Jag har ju lagt ner fantastiskt mycket tid på jobbet genom åren och glömt bort lite att det finns ett liv också, vid sidan om. Jag vill satsa lite mer på livet nu. Det är det som är det viktigaste.
När Melodifestivalfinalen var avklarad utbröt sedvanlig yra i Globen. Men mitt bland alla sprallande och falsettskrikande Bergendahlar och Saadar stack tävlingens silvermedaljör ut. Salem Al Fakir var nästan provocerande stillsam.
– För många är det den lyckligaste dagen i livet när de lyckas vinna nåt. Jag förstår det. Men jag hade ett liv före Melodifestivalen och tänkte ha ett efteråt också. Och det är en mycket längre resa. Såna småsaker är väldigt roliga, men de är inte huvudsaken i livet. Sen är jag ganska lugn och skulle inte stå på borden och spruta champagne när jag är glad, säger han.

Har du märkt att du har fått en ny publik?
– O ja. Jag kollar av vem jag har sett förut, och nästan 60 procent är nytt. Det känns bara bra.

Och så får du spela på Media Markt ...
– Det är ju väldigt speciellt. Det är nåt jag trodde att jag aldrig nånsin skulle göra. Men det har visat sig att det kommer fantastiskt mycket folk och i den tiden vi lever i nu måste man nästan komma dit folk hittar skivor. Och just där säljer de faktiskt alla mina skivor, så då får man stå där bland tvättmaskiner och skäggtrimmers. Det är ju på ett sätt helt absurt, men samtidigt en ganska naturlig utveckling.

Melodifestivalen brukar vara beroendeframkallande. Hur ser du på det?
– Ja, jag har förstått det. Men det är inget som kommer att hända mig. Det var en engångsgrej.