Det är svårt att återge handlingen i Sonya Hartnetts roman Torsdagsbarn, utan att den verkar konstruerad. Detta med pojken Tin som gräver sig ett eget kungarike under jorden, ett snillrikt tunnelsystem som han år efter år bygger ut och förbättrar. Skapar en egen verklighet, vid sidan av den som plågar och vrenskas ovan jord. Håret hänger i stripor, naglarna kröks till klor och huden blir blank och fuktavstötande – han förlorar sina mänskliga drag, liknar alltmer en vildkatt, på drift från familjen men ändå på något vis alltid närvarande.
Ja, nog kan det låta lite … bisarrt, åtminstone i en realistisk roman. Men Sonya Hartnett är en rasande skicklig berättare, och det visar hon här. Skildringen av Tins utveckling är fullständigt trovärdig. Tins rätta element är jorden, han känner den och den känner honom. Det är dit han måste ta sin tillflykt, det är berättelsens självklara logik. Man sugs med, helt enkelt, för språket i Torsdagbarn är så förtätat, precist, jag blir faktiskt överrumplad – nog för att jag var förtjust i Hartnett redan tidigare men det här är tveklöst det bästa jag läst. En sådan uppenbar känsla för tonfall och språklig rytm.

Kvar där uppe, ovanför gräset, på den utfrätta australiska landsbygden under depressionens 1930-tal, finns Tins kämpande familj. Fattig, otursförföljd, alltmer söndertrasad. Vi får möta den ur dottern Harpers perspektiv, det är hon som iakttar och berättar, som många år senare ser tillbaka på sin uppväxt i det fallfärdiga huset.

Vid sidan av den säregne brodern Tin, finns här en rad tydliga karaktärer. Den självömkande fadern, den vänliga men frustrerade modern, storasyskonen som gör allt för att rädda sin familj undan förfallet. Men främst är det Harper själv som väcker mitt intresse, den lite räddhågsna och anonyma systern som hamnat i kläm i syskonskaran och som inte riktigt vet hur hon ska göra för att göra rätt. Harpers oro och försök att navigera bland oförklarliga vuxenhändelser är fingertoppskänsligt gestaltat.

Harper har inga tunnlar att ta till. Hon tvingas hitta en annan väg i livet, ovan jord. Det gläder mig att Sonya Hartnett låter henne hitta den där vägen. Även om den inte leder henne hem, utan bara längre bort. Hos Hartnett är sluten sällan entydigt ljusa.

Det är en lycka att Torsdagsbarn från 2000 nu äntligen kommer i svensk översättning, i en fin sådan av Helena Ridelberg som dessutom skrivit efterord till boken. Men, som ofta när man läser Sonya Hartnett men i synnerhet den här gången, undrar man varför boken kallas ungdomsroman och inte bara roman. Inte för att inte unga kan läsa den. Utan för att de som är äldre riskerar att missa den, sortera bort den ur tanken eftersom den tycks riktad mot någon annan. Och det vore synd - Torsdagsbarn är en fantastisk uppväxtskildring, att placera högt upp på höstens läslista.