Spelmansmusiken hade han i ryggmärgen från födseln, både hans far och farfar var spelmän. Sahlström beskrivs som ett musikaliskt barn, inte rädd för att pröva sig fram på familjemedlemmarnas instrument och det var självklart att han började spela. Dock kände han sig aldrig tvingad att öva utan såg genom hela livet spelandet som en fröjd.

Genom åren träffade Eric Sahlström många spelmän och systematiskt spelade han tillsammans med dem. Umgängeskretsen vidgades, de åkte på spelmansstämmor och träffade spelmän från hela landet.

Ett av Eric Sahlströms speciella drag var att han tog inspiration från så många, lärde sig så mycket men lät alltid som sig själv.

Gunnar Ahlbäck, god vän till Sahlström, beskriver det som ett ärlighetskrav vilket Sahlström uppmanade andra att följa. Att hitta en genuin prägel för sitt spelande, vara ärlig mot den och vara sig själv.

Sahlströms dotter Sonia Sahlström berättar att han spelade precis som han själv ville.
– Han hade ett väldigt lyhört spel men friheten och lekfullheten var viktiga utgångspunkter, säger hon.

– Skickliga spelmän hör när det är Eric som spelar. Små karaktärsdrag hörs. Vad det var eller var det kom ifrån är svårt att svara på. Men han hade en tydlig pregnans, melodik och rytmik, säger Gunnar Ahlbäck.

Spelmanskollegan Gösta Sandström framhöll när han levde Sahlströms formkänsla och tonala säkerhet. Inga tekniska svårigheter tycktes finnas och hela hans person levde i musiken han skapade. Allt Eric Sahlström framförde fick liv, även de enklaste av låtar. Gösta Sandström har också sagt att ”nyckelharpan hade troligen varit ett museiföremål om inte Eric hade funnits”.

I början av 1930-talet, i skogarna runt Trollrike, bestämde sig Eric Sahlström för att tillverka sin första nyckelharpa. Han fann en självtorkad gran och beskrev det själv som att han slog yxan mot trädet och då klingade det så vackert.

Under 50-talet höll nyckelharporna på att helt försvinna men under 70-talet fick de en renässans. En ny modell skapades, Eric Sahlströms modell, den kromatiska harpan. De skiljde sig från de tidigare silver- och konstrabasharporna för modellen kunde spelas tillsammans med alla instrument.

Sahlströms byggteknik beskrivs som genuin hantverksskicklighet med stor noggrannhet, samtidigt som han tog sig friheten att experimentera. Hans harpor har ofta kallats för nyckelharpornas Stradivarius och hans sätt att bygga inspirerade många. Runt om i stugorna började det byggas harpor för fulla muggar. Tack vare Eric Sahlström vaknade nyckelharpan till nytt liv.

Eric Sahlström var en av de mest godhjärtade människor som fanns, påtalas av alla när de ska beskriva honom.

Många han träffade ville visa upp sina egenbyggda harpor och även om vissa inte kunde liknas vid harpor ens, var han alltid vänlig.

Sahlström fick spelningar ibland annat Italien, Ryssland och Japan. 1956 träffade han kompositören Igor Stravinskij och när Stravinskij 14 år senare kom till Stockholm för att dirigera Våroffer bad han att åter få höra Sahlström spela. Stravinskij ska då ha uttryckt sin beundran för att ”det på så enkla instrument gick att åstadkomma så genuin och högklassig musik”. Även storheter som dirigenterna Sergiu Celibidache och sir Malcom Sargent utryckte sin beundran för Eric Sahlström.

Musikprofessor Jan Ling skrev en gång att Eric Sahlström var idolen som aldrig var någon diva. En bild som tycks stämma. Från en bandinspelning från 1976 hörs någon fråga Sahlström: ”Eric! Hur blir man så där duktig egentligen?”. Svaret på bred norduppländska blev: ”Nja inte e jag någe särskilt duktig. De e bara å dra på dem”.

Sahlströms hem blev en samlingsplats för musiker. Från hela landet och från utlandet kom kända och okända musiker för att spela med Eric Sahlström, visa upp sina instrument eller bara lyssna på hans toner.

Familjen fick inte vara i fred särskilt mycket och telefonen ringde stup i ett, men de tog sig tid och alla möttes med värme. När barnbarnet Olle föddes ska Eric Sahlström ha lagt märke till hans långa fingrar och sagt ”Det kommer att bli en bra harpspelare”. Arvet har faktiskt förts vidare genom släktleden och Eric Sahlströms barnbarn har i dag anammat sitt musikaliska arv.

I dag är det många som inte känner till Eric Sahlström eller vem han var. Men så fort man läser om honom eller om nyckelharpan förstår man att han var en av de största inom sin genre. Ändå tog han aldrig åt sig mycket ära för det han gjorde.
– Han var ingenting, men han var störst, beskriver Gunnar Ahlbäck.

Han var en av samtidens mest framstående spelmän och nyckelharpsbyggare. Han förevigade sig själv i det svenska kulturarvet.