Genom valet av polska Olga Tokarczuk och österrikiske Peter Handke visar Svenska Akademien att de klarat sig igenom fjolårets turbulens med förmågan till modiga men ändå litterärt klassiska val i behåll. Ingen kan invända mot de språkliga kvaliteterna hos de två, inte minst Tokarczuks strålande prosa – samtidigt utgör de två sidor av medaljen, kontroversiella men av olika skäl, vildvuxna, moderna författare som båda skriver i skuggan av det förra seklets stora tragedier. 

Peter Handke är den mer kontroversielle av de två. När han tilldelades Ibsenpriset 2014 väcktes en del ont blod i Norge; hans tal åtta år tidigare på Slobodan Miloševićs begravning fanns färskt i minnet, och ledde då till att Handke avböjde Heinepriset. Han har också uttalat sin skepsis om Nobelpriset – sådana åsikter tenderar dock att nyanseras när den som yttrar sig själv blir utvald.

Akademien har vinnlagt sig om att inte ta andra hänsyn än litterära. Och uppenbarligen var så tiden mogen för Handke, eller bättre uttryckt hans litterära bedrifter som sträcker sig över lyrik, romaner, dramatik, essäer och filmmanus. För läsaren ges så möjlighet att stifta närmare bekantskap med en författare vars texter löper som en röd tråd genom den österrikiska efterkrigstidens film-, teater- och romankonst. Störst publikt genomslag har han kanske haft med dikten "Lied Vom Kindsein" som inleder Wim Wenders film "Himmel över Berlin" – han är en långsamhetens poet, präglad av omsorg i språket, och likt många tyskspråkiga författare har han nära till de storslagna romanprojekten.

Handke föddes i då naziockuperade Kärnten, Österrike, 1942 och växte upp i Berlin. Sedan nittiotalet har hans hemvist funnits i utkanterna av Paris. Handke debuterade 1966 för scenen med pjäsen "Publikskymfning" och tre år senare med romanen "Dörrknackning". Moderns självmord 1971 påverkade den unge Peter Handke djupt och skildras i romanen ”Berättelse om ett liv”. Till de mest lästa romanerna hör "Långsam hemkomst", "Målvaktens skräck vid straffspark" och "Den vänsterhänta kvinnan". Ska man endast läsa en bok, som lämpar sig för alla tillstånd och lägen, kan den korta essäboken "Tankar om trötthet" från 1991 lyftas fram.

Det faktum att två européer tilldelas litteraturpriserna detta märkliga Nobelår kommer att påtalas. Handke lär vara den som anses minst omistlig: priset till hans litterära kollega och landsmaninna Elfriede Jelinek 2004 framstod på något vis som ett val mellan dem båda. Reaktioner av en mängd slag lär vara att vänta. Det vill säga, Nobelpriset i litteratur är sig åter likt.