”Så sköt han sig med armarna en bit från kanten, dök och simmade in under isen.”

Det är nog ett av de mäktigare romansluten i svensk litteratur över huvud taget. Den som på sidan 305, en kall vinternatt på 1880-talet, försvinner in under Fyrisåns is heter Emil Thorelius och är huvudperson i Lars Anderssons roman Bikungskupan från 1982. Han har föresatt sig att simma mellan två vakar som var vinter uppstår naturligt av virvelbildningen i vattnet. Den plats där han utför sitt självmordsrituella vinterbad är vid Flottsundsbron i Sunnersta. Jag kan aldrig passera platsen utan att tänka på den scenen. Romanen har för all framtid förändrat själva geografin – åtminstone för mig och säkerligen för många andra som läst Anderssons roman.

Anderssons Emil Thorelius lever i Uppsala under 1880-talet. Han är en ung radikal värmlandsstudent, som dras till den framväxande arbetarrörelsen som tar form i industristaden Uppsala. Men han är lika dragen till den andra stora folkrörelsen, frikyrkligheten, här i form av Frälsningsarmén. Och det är som om tidens olika rörelser till sist sliter sönder honom. Alltmer desillusionerad, för att inte säga desperat, bestämmer han sig till sist för att utsätta sig själv och sin Gud för ett prov. Klarar han av sin simtur under isen är livet meningsfullt.
Och Emil Thorelius har verkligen funnits och studerat i Uppsala. Vi vet att han överlevde sin simtur, senare blev han läkare i värmländska Forshaga och en stark kritiker av helbrägdagöraren Boltzius, som var ett stort namn i det sena 1800-talet (i den rollen dök Thorelius åter upp i David Liljemarks serieroman Boltzius från förra året). Frågar man Lars Andersson själv menar han att Thorelius verkligen tog sin simtur vid Flottsundsbron.

Slutet är också fullkomligt konsekvent. När vi på romanens första sida möter Thorelius dyker han nämligen upp ur ett annat vatten: Klarälven, dit han dykt för att rädda en icke simkunnig flottare. Thorelius både dyker upp ur och försvinner i vattnet, som också är historiens strida ström. För det är vad Andersson skildrar i sin roman: hur människan, individen, förs som ett löv på historiens starka virvelströmmar. Eller gör hon det?

Bikungskupan är ett lyckat försök att skildra ”det andra Uppsala” – det som inte har med akademi eller domkyrka att göra. Thorelius söker sig ut bland de allra fattigaste med sitt evangelium om ”sjukgymnastikens” förlösande verkan på förvridna och utslitna kroppar. Och i en lång nattlig diskussion lyssnar han till den världsförklaring som Uppsalaoriginalet ”madame Lavemang” har att erbjuda: det är inte vi som är tidens fångar. Det är historien som bökar sig igenom den enskilda människans liv och ställer till det: ”människan är fjälstret för världens tröga sammansättning att tryckas igenom.” Skithusfilosofi med tydliga poänger.
Fanns hon också, ”madame Lavemang”? Det vet jag inte. Men Bikungskupan är och förblir en av de bästa och mer originella Uppsalaskildringarna i litteraturen. Där till och med Fyris kan vara tidens svarta flod som rinner genom århundradena.