Dags att sammanfatta. Jag ger vårt betygsförsök en trea i betyg. Möjligen en fyra. Ja någonstans däremellan. Det beror på hur man ser det. Det här har vi kommit fram till – med reservation för att ett par månader är en kort tid:
l  Från er läsare har det kommit många – och vitt skilda – synpunkter. Efter att ha sammanvägt en mängd läsarmail, några telefonsamtal och två webbenkäter (i den ena uppgav hälften att de ville ha betyg på allt, i den andra uppgav nästan hälften att det var uselt med betyg på allt – i båda fallen svarade alltför få för att kunna dra några långtgående slutsatser), har det inte varit möjligt att utröna ett enat, tydligt önskemål från läsekretsen.
l Också bland våra skribenter finns vitt skilda synpunkter, med viss övervikt mot betyg.

Vi har inte kunnat se att texterna har påverkats varken negativt eller positivt av betygen – eller av frånvaron av betygen.
l En stor majoritet av våra skribenter uppger att betyg heller inte påverkar hur de tänker kring texterna.
l Generellt är intrycket att det inte har varit svårare att betygsätta vissa kulturformer än andra. Däremot har betygsfördelningen skilt sig åt, framför allt för klassisk musik, som generellt genererar högre betyg både på skiva och i konsert.
l Precis som länge varit fallet inom musik- och filmbevakningen tillämpades inom övriga kulturformer betyg som inte bara är subjektiva (recensentens personliga bedömning) utan också relativa, vilket ibland blir extra tydligt i en regiontidning: ett liten, lokal galleriutställning fick exempelvis samma betyg som en utställning på ett stort konstmuseum i London. Därmed inte sagt att den lokala kulturen håller generellt låg kvalitet – här finns också stjärnor – men att recensenter tar hänsyn till förväntningar och resurser när de sätter betyg.
l Av de betyg som delades ut under försöksperioden var drygt 80 procent treor eller fyror (ungefär hälften vardera) och bara runt fem procent ettor och femmor (varav mest femmor – som alltså gick främst till klassisk musik och även återutgivna litterära klassiker). Inte en enda nolla delades ut.
l De många diskussioner som försöket har väckt visar att betyg handlar om långt mer än några symboler: det rör hur man ser på såväl olika konstformer som kritiken i sig, det vill säga vad en recension är och bör vara.
Så vilken slutsats kan man dra av detta?´

Som kulturredaktör är jag egentligen bara intresserad av en enda fråga: Blev kultursidorna bättre när vi hade betyg på allt? Mitt svar är nej.
Anledningen är framför allt denna: Den överväldigande mängden mittenbetyg – treor och fyror – gav ett jämntjockt intryck, som om allting var likvärdigt. Och då nekade vi ändå alla recensenter som bad om att få använda ”tre och en halv”... Betygen uppenbarade med andra ord att det inte är kvalitetsnivån som utgör den främsta skillnaden mellan det vi väljer att uppmärksamma. Eller kanske snarare, eftersom skalan är så relativ: betygen uppenbarade att det mesta vi skriver om inte bryter av starkt från recensentens förväntningar. Det är inte så konstigt: vi kan inte skriva om allt, långtifrån, och ifråga om till exempel böcker väljer vi ut en mycket liten del av den totala utgivningen.
Att då med symboler framhäva ännu en trea, ännu en fyra, blev snabbt tradigt. Jag hade hoppats att betygen skulle underlätta för läsaren, men hur stor hjälp är det när de flesta artiklar befästs med ungefär samma mängd kajor? Och hur intresseväckande är det? Jag märkte själv en tendens att låta blicken flyga förbi texterna med de där jämnstora fågelskockarna, och jag var tydligen inte ensam: det är betydligt fler läsare som har hävdat att betyg minskar deras läsning än tvärtom. Det väger tungt.

Vad är poängen med kultursidor om det känns överflödigt att läsa dem? Jag har inga illusioner om att alla ska läsa allt, men jag önskar varje läsare de bästa förutsättningar att hitta fram till sina texter. Siffror verkar helt enkelt inte vara den bästa guiden på vägen. Jag upplevde att de snarare skuggade det verkligt intressanta: vad som sägs, hur det sägs.
Alltså: jag tycker inte att det här försöket har givit argument för att utöka betygsättningen jämfört med tidigare. Tvärtom. Vi kommer att sluta betygsätta rockkonserter och shower, liksom vi inte betygsätter klassiska konserter och teater.

Personligen skulle jag gärna ta bort betygen också från album och filmer – jag tycker det funkade utmärkt utan och det finns inget vettigt argument för att just dessa kulturformer ska betygsättas - men försöket har också visat hur starkt vanans grepp är. Bland läsare i hela landet har etablerats en jämförelsekultur ifråga om just dessa genrer: betyg jämförs på sajter och avläses i annonser, vilket betyg en film har fått av en viss tidning har blivit ett samtalsämne. Så tills vidare får betygen vara kvar på album- och filmsidorna.
Blir då kultursidorna exakt som de såg ut före betygsförsöket? Nej. Vi har fått mängder av insikter både om hur vi på redaktionen tänker ifråga om urval, presentation med mera, och om olika önskemål från läsare.
Här intill presenterar jag en rad konkreta förändringar som vi kommer att göra inom den närmaste tiden.

Och den ambition som var utgångspunkten för försöket – att bryta en förlegad uppdelning mellan ”nöje” och ”kultur” – kvarstår. Film ska självklart tas på lika stort allvar som teater. Ja, kanske större: rörlig bild blir en alltmer central del av vår kultur. För närvarande kommer den ambitionen att riktas mot annat än just betygen.

Om tio år däremot har jag svårt att tro att den här märkliga uppdelningen där samma kulturredaktion betygsätter viss kultur och inte annan består. Då tror jag att kultursidorna skriver mer om rörlig bild – och att biograffilmer bara är en del av det – och att skivorna, som i praktiken är upplösta i digitala låtar redan i dag, har mindre betydelse också som lanseringsmetod för ny musik. Då tror jag också att vi får se böcker som har annorlunda skepnader än vad vi är vana vid i dag. Och att text och bild blivit mer sammanlänkade. Digitaliseringen manar mot genreöverskridanden.
Men vi får väl se. I denna stund vill jag framför allt tacka alla er läsare och skribenter som deltagit i ett intressant kulturjournalistiskt försök.