I en intervju i SvD för några år sedan fick Nina Wähä frågan om hon kunde allt. Då, 27 år gammal, hade hon hyllats för sin skådespelarinsats i filmen Babylonsjukan, skrivit och sjungit låtar med indiepopbandet Lacrosse och nyligen debuterat med romanen S som i syster, som kom att rosas av kritikerna. Till svar fick journalisten ”Jag brukar säga att jag ska bli den nya Ulf Lundell. Men jag blir nog inte en sådan folkhjälte som han, det är svårare för tjejer”. Det har hon antagligen rätt i, men tanken på ännu en Lundell är inte så behaglig. Det skulle vara ett nederlag om Wähäs författarskap utvecklades som Lundells som blev en tråkig och urvattnad upprepning efter debutromanen Jack 1976 och skivan Det goda livet 1987. Hennes böcker är långt mer intressanta.

Titeln på hennes nya bok Titta inte bakåt för tankarna till dokumentärfilmen Dont look back [sic!] från Bob Dylans turné i Storbritannien i våren 1965. Titeln syftar på att försvinna, förvandlas: en dröm om att lämna sitt ursprung bakom sig. Idén har en grund i den bibliska historien om Lots hustru som får stå saltstod när hon vänder sig om i flykten från Sodom och Gomorra.
Grundberättelserna – det är två som vävs in i varandra – är: tre tonårskillar rymmer från Bulgariens kommunism och hamnar i studentupproret i Italien 1968. USA är målet. I Sverige, omkring 40 år senare, hittar en tjej i tjugoårsåldern ett bokmanuskript med killarnas berättelse hemma hos en vän. Det är en lite annorlunda variant av konceptet – det upphittade manuset. Wähä ger stor plats till upphittarens egen berättelse.

Till stor del handlar romanen om sökandet efter identitet och lycka. När berättaren Alexander Petrov rakas av sina två kompisar, i början av boken, är det en initiationsrit. Det är den symboliska markören för att resan mot vuxenlivet har börjat. Den fortsätter med olika rollspel i det verkliga livet. Killarna gömmer sig bakom påhittade berättelser och skapar sig tuffa namn för att markera och göra plats för sina egon i den stora världen.
En stark kraft i identitetsskapandet är sexualiteten. Den lockar, drar, och ses som en väg till lycka. Men det är lätt att gå vilse när begäret är starkt och kärlekspartnerns utseende blir viktig för det egna värdet. Och en fråga som snart infinner sig är: hur skiljer man kärlek från sex?

Upphittaren av Alexanders manus kallar sig Sabina. Hon är lite äldre än Alex i berättelsen. Hon har kommit en bit på vägen i sitt sökande, fått sina törnar och blivit desillusionerad. Hon har hamnat i ett självdestruktivt beteende. Hennes 40 år äldre nya bekantskaps syn på livet är mycket mörk:
Tjejen, det är skönt att ha dig här. Det är väldigt sällan kvinnor sovit över hos mig. Du irriterar mig inte alls och du är rolig att prata med. Du är skön och intelligent. Lycka eller inte, kan vi bara låta det vara så här, inte snacka sönder allt? Ju mer vi snackar, desto fortare är det över.
Medan Alex, jaget i den upphittade berättelsen, har kvar sin tro på kärleken, lyckan och äventyret.

Med ett sådant grepp kan Wähä ge tre perspektiv på livet. Kanske framför allt hur smärtsamt det är att gå in i en tvåsamhet. Hur rädslan för närhet formar människor och trivialiserar sexualiteten.
Det är förstås inga nyheter författaren kommer med. Men för Sabina tycks tillvaron förändras när hon läser Alex berättelse. Här finns dock bara en antydan åt vilket håll hennes tankar börjar gå. Wähä gestaltar på så sätt en idé och inventerar dess olika aspekter utan att moralisera.

Med romanen Titta inte bakåt sätter Wähä hela Bob Dylanmyten om att jaga fram utan att vända sig om i gungning för sina romanpersoner. Men framför allt är Wähä en god berättare. Hon framkallar en berättaröst som känns levande, med ett väl fungerande rytmiserande språk. Ytterst sällan har jag något att invända mot stilen. Författaren har avlyssnat livet och kärleken med fingertoppskänsla, imponerande detaljrikt och djuplodande. Framför allt har hon hittat ett stoff som känns angeläget och aktuellt. Om hon skulle bli tvåtusentalets nya allkonstnär à la Lundell så kommer hon att fylla den platsen med fler läsvärda romaner än en, det har hon redan bevisat.