Helgonförklaringen av Maria Elisabeth Hesselblad den 5 juni i år är en händelse som manar oss att ompröva bilden av spikrak sekularisering och religiös homogenitet i Sverige under 1900-talet, hävdar bland andra Maja Hagerman i DN (3/6) och Joel Halldorf i Expressen (18/6). Ett mycket konkret uttryck för hur den frommare delen av svensk 1900-talshistoria ibland hamnat i skymundan finns i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar. I den pampiga märkesbyggnaden Carolina Rediviva, i en magasinerad mapp med titeln ”Han–Hey”, ligger nämligen fyra brev och ett korrespondenskort av just Hesselblad. Jag skulle tro att biblioteket inte är medvetna om att de är innehavare av dessa reliker, skrivna 1950 och 1953, eftersom Hesselblads namn inte dyker upp när man söker i handskriftskatalogen. Breven är inte särskilt långa, men bakom deras milda formuleringar breder vår nutidshistoria ut sig.
De föranleddes nämligen av en viss konflikt.
Jag fann breven av en slump när jag arbetade med en artikel om Sven Stolpes översättarverksamhet och letade efter korrespondens från Hermann Hesse. Från Hesse fanns ett vykort föreställande en bronsbyst av författaren själv, där han på baksidan i korta ordalag redde ut ett översättningsproblem. Därefter låg i brevsamlingen, som är sorterad i bokstavsordning efter avsändare, några ark skrivna av en person som fram till helt nyligen var betydligt mer okänd för de flesta: ”Hesselblad, Elisabeth 1870–1957. Generalabedissa, ordensgrundare.”
Maria Elisabeth Hesselblad föddes som lanthandlardotter i västgötska Fåglavik innan hon som artonåring följde migrationsvågen till USA, varpå hennes liv tog en ovanligare riktning. Hon blev katolik, flyttade till Rom, avlade klosterlöften och kom att grunda en ny gren av birgittinorden.
Det finns många berömdheter representerade i Carolina Redivivas handskriftssamling, bara i Stolpes samling kryllar det av kulturpersonligheter, men just Elisabeth Hesselblad har ju numera en särskild ställning, åtminstone för världens en miljard katoliker. Just dessa fem brev är skrivna av ett helgon.
Det är inte helt lätt att tolka de första fyra breven, skrivna för hand under sommaren 1950, när Hesselblad nyligen fyllt 80 år. Hon ägnar stort utrymme åt att förklara bakgrunden till och i mycket förtäckta ordalag ursäkta tonen i ett annat brev som Stolpe ska ha fått av moder Riccarda Beauchamp Hambrough, hennes närmaste medarbetare. Lyckligtvis finns också Moder Riccardas brev i samlingen – när jag läser det börjar bilden klarna.
Bakgrunden var den debatt som vid denna tid pågick i Sverige om huruvida kloster åter skulle tillåtas i landet – de hade varit förbjudna sedan reformationen. Några systrar från den Hesselbladska grenen av Birgittinorden var dock bosatta i Djursholm sedan 1920-talet, men kallade sitt hus, där de tog emot gäster, för ett ”vilohem”. Stolpe hade i veckotidningen Idun trätt fram till klosterlivets försvar, och i förbifarten beskrivit systrarna inom Hesselbladgrenen som otypiska nunnor, ”inga riktiga” birgittiner, eftersom de tog emot gäster i stället för att föra ett helt och hållet kontemplativt liv bakom avskildhetens galler. Detta hade retat upp Moder Riccarda, som förklarade att kyrkans företrädare minsann hade godkänt deras livsform och att Stolpe borde lämna dem i fred. Hon försvarade också systrarnas val att tjäna Gud genom att erbjuda människor reträttmöjligheter.
Att Hesselblad själv tog över brevväxlingen berodde kanske på att den då kunde ske på svenska. Moder Riccarda, som var född i London, skrev på engelska till Stolpe, och Hesselblad hävdar i sitt första brev att: ”Dät Engelska språket är inte så smidigt som det Franska vilket Dr. Stolpe är mera van vid.” Hennes egna brev är dock inte bara skrivna på svenska, utan med ett oändligt mycket mildare tonfall. Hon prisar värdet av det aktiva kristna livet och förklarar att det av praktiska skäl vore orimligt att ha nunnor bakom galler i Djursholm. Orsakerna till Moder Riccardas brev ska ha varit att systrarna fått många frågor efter Stolpes skriverier, som väckt misstankar om deras kyrkorättsliga ställning: ”Äro ni inte av Kyrkan erkända? Vill Påven att ni skall ha galler? Varför kallar ni er Orden då ni är en Congregation?” Stolpes drastiska formulering hade alltså fått generande konsekvenser för systrarna. Moder Elisabeth skriver att Moder Riccardas brev dikterats av ”en framstående person” och lovordar Riccarda som ”ett helgon i ödmjukhet och kärlek till sin nästa.”
Konflikten nämns för övrigt också i ett brev från vännen Gunnel Vallquist, författare och sedermera invald i Svenska Akademien, daterat den 8 augusti 1950: ”Det här grälet med birgittinerna är verkligen typiskt – snälla Sven försök att inte ha för mycket sånt för dig! Jag vred mig vid tanken på alla Elisabet-trogna birgittiners reaktion när de läste om att de inte var ’riktiga’!”
I september för så Stolpe in en rättelse i Idun, i en ny artikel om klosterliv i allmänhet och birgittinskt liv i synnerhet:
Jag vill passa på tillfället att rätta ett missförstånd. I en tidigare artikel i denna tidning kallade jag birgittinerna i Vadstena och Djursholm för ”icke riktiga” birgittiner. Detta innebär ingen kritik; jag ville endast antyda, att de tillhör en i modern tid av en annan stor religiös svensk personlighet, Moder Elisabeth Hesselblad, bildad Birgittakongregation, som emellertid fortsätter arbetet i samma anda som Birgittas egen orden.
År 1951 blev det lagligt att bilda kloster i Sverige, men då endast med tillstånd av kungen – ett villkor som avskaffades först 1977.
Det sista brevet från Moder Elisabeth är daterat 9/5 1953, fyra år före hennes död, och skrivet på maskin. Av brevet framgår att Sven och Karin Stolpe hade planerat att besöka Birgittasystrarna i Rom, men fått förhinder och då ändå skickat betalning för rummet. Av brevets inledning framgår inte bara den ödmjuka och generösa hållning som brukar känneteckna helgonen, utan också Hesselblads syn på sitt hemland som ett rike i andlig nöd:
Herr Doktor Stolpe,
Mycken tack för Edert vänliga brev av den 6 ds med inneliggande check på 50:– kronor. Jag beder Dr Stolpe ursäkta att jag återsänder den. Ni har så många att hjälpa i Sverige och de nya missionsstationerna äro i ständiga behov.
När vi hör ordet helgon ser vi nog oftast framför oss de kända medeltidshelgon som helgonförklarades före den reformation som splittrade västkyrkan i katoliker och protestanter. Vi ser medeltida målningar och skulpturer framför oss, kanske av den heliga Birgitta eller den helige Franciskus, snarare än verkliga ansikten. Vi föreställer oss inte fattiga utvandrare vid 1800-talets slut eller barska Birgittasystrar i 1900-talets Rom. Vi tänker inte på någon vars brev vi kan hitta i ett modernt författararkiv i Uppsala. Med Maria Elisabeth Hesselblads helgonförklaring har helgonen kommit oss betydligt närmare.