Än en gång har Herman Lindqvist trampat i klaveret genom att i sin nyutgivna självbiografi Mitt i allt insinuera att Karl-Gustaf Hildebrand var nazist. Beviset skulle vara att han vid tiden för det famösa Bollhusmötet den 17 februari 1939 i Uppsala var medlem i den högerextrema studentföreningen Heimdal och därmed nazist. Det luktar medvetet förtal med tanke på att Lindqvist påstod precis samma sak i en annan bok redan för tolv år sedan: att Hildebrand var nazist. Därför gör Albert Bonniers förlag helt rätt i att dra in upplagan för att rätta till faktafelet.

Men är det egentligen så fel att påstå att Hildebrand var nazist? Sanningen är inte svart eller vit utan som alltid grå också i hans fall. Han satt i styrelsen för Heimdal, vars medlemmar hade starka nazistsympatier på 30-talet. Han gjorde flera resor till Berlin och besökte även nazisternas massmöten som han sedan skrev om i boken Kristna perspektiv utgiven 1935. Där kan man läsa att vid ”tillfällen av högsta extas – massmötenas eller det taktfasta marscherandets – blir ordet frihet i dess vardagliga betydelse ett fullkomligt meningslöst ord”.

Det råder ingen tvekan om att Hildebrand kände en motvillig beundran för Nazityskland fram till hösten 1938 då två händelser fick honom att tänka om. Den första var den starka upplevelsen av Kaj Munks antinazistiska pjäs Smältdegeln i Köpenhamn och den andra var kristallnatten mellan 9 och 10 november som blev en chock för Hildebrand. Plötsligt fick han upp ögonen för nazismens verkliga ansikte och kravet på motstånd, vilket kommer till uttryck i essäsamlingen Medan natten varar från 1940. ”Att vara människa är att stå i de onda andarnas våld” heter det där.  Även Kaj Munk sympatiserade först med nazisterna bara för att sedan svänga radikalt i sin politiska uppfattning.

Hildebrand var ganska typisk för många konservativt lagda svenskar på 30-talet som till att börja med lockades av nazismen men som snart blev desillusionerade när nazisternas brutalitet och antisemitism kom i dagen. Det är ett faktum som tillhör vår historia. Varför hymla? Därför borde vi i ärlighetens namn sluta upp med att läsa historien i termer av hjältar och skurkar. Det är en barnslig historiesyn. Karl-Gustaf Hildebrand var ingen hjälte och inte heller någon skurk. Han var som vi alla helt enkelt en komplex människa med många sidor. Han var professor i ekonomisk historia, poet, redaktör för tidskriften Vår Lösen, teolog, psalmförfattare, intellektuell. Och nazistsympatisör fram till hösten 1938. Detta är den grå sanningen.

Den grå sanningen om våra liv utgör också det centrala temat i Hildebrands poesi, vare sig det handlar om hans kristna diktning eller annan lyrik. I en dikt publicerad 1945 uttrycker han empati med det besegrade tyska folket och i en annan dikt ur samlingen Djupt under ishöljet från 1950 omvärderar han Judasgestalten, den mytiske ärkeskurken inom kristendomen. I Hildebrands värld är ingen alltigenom ond och ingen alltigenom god.

Hildebrand var inte rädd för att sticka ut hakan i kontroversiella frågor och kanske är det därför som publiceringen av hans memoarer har stoppats av familjen. Men det är väl läge nu att äntligen ge ut hans memoarer. Nog är det dags att hela sanningen kommer fram om en av de ledande kulturpersonligheterna på 30-talet som ju var brunskjortornas decennium även här i landet. Uppmarschen till andra världskriget och till vår egen samtid började då. Hildebrand befann sig med hjärna och hjärta mitt i denna brytningstid.