Lena Köster hälsade oss välkomna till konserten och bidrog med såväl kåserande kommentarer som egenhanda demonstration av hur svårt det är att spela blockflöjt. Det var tur att hon presenterade vad vi skulle få höra, för det tryckta programmet var mest som en meny man kunde välja ur i valfri ordning eller stryka ur som det passade. Det gällde att höra på!

Konsertens rubrik var Serenity (högtid), något som naturligtvis måste få tvära sido- kast för att inte hela konserten skulle bli alltför seg. Kören Canorus bjöd på båda varianterna. I konsertens ena (men långt ifrån enda) utflykt i ornitologi sjöng man  

Stanfords tonsättning The blue bird, ett rikt harmoniskt 5-stämmigt stycke bra tolkat med flödande dynamik. Av de tre verk av Karin Rehnqvist man framförde var det mest anslående arret av folkpsalmen I himmelen, med kanon i körstämmorna och skickligt utförd kulning från två körsopransolister därtill.

J Mäntyjärvis bekanta stycke Pseudo-Yojk utfördes djärvt och roligt i sin (avsiktligt) felblandade innebörd om vad jojk egentligen är. Konserten titelstycke Serenity (egentligen O magnum mysterium) av norrmannen Ola Gjello, det enda stycke i konserten där kör/blockflöjt samarbetade med olika roller, gav tyvärr blandade intryck. Stundtals klingade kören och blockflöjten ljuvligt tillsammans, men dt verkade som om kören inte riktigt orkade hålla klang och tonhöjd stadig.  

De två verk som blockflöjt/slagverk framförde tillsammans var verkligen en bland- ning av utåtvändhet och högtid. En Saltarello från 1300-talet spelades i överdådigt snabb tretakt, oerhört skickliga tonslingor från sopranblockflöjten med uppmuntran- de/påfordrande slagverkspuls till, capriciösa infall däremellan. S Mollenmarks styc- ke Rest in the shadow för blockflöjt och japanska tempelskålar (dubcci) var enastå- ende meditativ och vilsam musik. Så fantastiskt skickligt kontrasten mellan tempel- skålarnas övertonsrika efterklang och altflöjtens övertonsfattiga melodiklang utnytt- jades!

Två ornitologiska stycken med fågelljud utfördes av blockflöjt solo, ett från tidigt 1600-tal (van Eyck), ett från 1994 (Zahnhausen). Musikaliskt/tekniskt överdåd och inte så lite humor demonstrerades. Folkets jubel, så avslutande Ave Maria av Bach/Gounod, som allsång med blockflöjt/piano till, kändes nästan lite avslaget.