Varför ville du skriva om just Stockholmsdeckaren?
– Jag har tidigare skrivit en avhandling om Stockholmsskildringar i sekelskifteslitteraturen. Redaktören för förlaget som gav ut avhandlingen tyckte att det var väldigt kul att jag uppmärksammade miljön kring berättelsen och han frågade om jag ville skriva en bok om geografin i Stieg Larssons böcker. Men jag tyckte att ämnet inte räckte till för en hel bok. Jag började leta runt lite och hittade då en tradition av deckare där Stockholm har en huvudroll, från 1800-talet fram till i dag.

Utmärker sig relationen till miljön om man jämför Stockholmsdeckarna med andra deckare?
– Ja, det skulle jag säga. Jag har ju inte tittat så mycket på andra länders traditioner men Stockholm är så vackert, känt som Nordens Venedig. Det är exemplariskt att lägga ett mord här, i en sort idyll där man inte tror att något ska hända. Det spelar alla författarna på, ända från 1800-talet tills i dag. Ett liknande ackord finns ju även i de engelska deckarna med Londondimman i exempelvis böckerna om Sherlock Holmes.

Finns det några platser i Stockholm som är särskilt återkommande?
– Ja, absolut. Söder framför allt. Men även Kungsholmen är vanligt förekommande. Från sekelskiftet fram till i dag är skurken ofta överklass och bor på Östermalm.

Vad kommer det sig?

– Jag tror att det beror på att deckaren inledningsvis var en genre som riktade sig till arbetarklassen. Traditionen och tendensen har lite levt kvar. Den handlar ofta om överklassens hyckleri och arbetarklassens desperation. Just frågan var en handling utspelar sig var central för mig och det som lade grunden för hela boken. Den litterära geografin säger mycket om det den skildrar.

Har du sett några tydliga skillnader i hur man beskriver miljön i olika tider?
– Ja, man skulle kunna säga att det finns två utmärkande sätt att skildra miljön på. I Sjöwall Wahlöö är staden varm, trång och med dålig luft. Allt är transparant och övervakat. Motsatsen finns i exempelvis Roland Hassel-deckarna från 80-talets kalla krigetatmosfär. Där är det mörkt, fuktigt, kallt och rått.

Hur ser det ut i dag då?
– I dag är det allt mer av en genremix. Tidigare kunde man tydligare märka stilen i olika tidsepoker men i dag handlar det mer om författarskap. Men Stockholm fortsätter att spela en viktig roll även i nyare deckare, som till exempel i Carin Gerhardsens Hammarbyserie och hos Arne Dahl.

Är det någon författare inom genren som varit särskilt stilbildande när det gäller miljöskildringar?

– Ja, 50-talsförfattaren Stig Trenter. Han var egentligen den första som på allvar la en deckarintrig i en stadsmiljö. Försök hade gjorts tidigare men utan att riktigt genomsyra berättelsen. Det speciella med honom är att han valde platsen först, och utifrån den skapade han en intrig. I exempelvis Dockan till Samarkand utspelar sig handlingen på Stockholms ban, det stora postkontoret. Och han skildrar hur hela detta kontor påverkas av det som händer vilket ger energi och glöd åt själva berättelsen. Läser man hans runt 30 böcker sida vid sida får man en hel geografi över Stockholm. Han skrev aldrig om samma plats två gånger. 

Hur har du gått tillväga i din forskning kring detta?

Det här är ingen forskning knutet till något universitet utan jag har arbetat själv på kvällar och helger. Och jag har läst mängder med deckare.

Hur många då?
– På ett år har jag läst eller skummat igenom ungefär 200 stycken och jag är rejält trött på intrigerna. Just nu behöver jag en litterär detox. I sommar läser jag Marcel Proust.