Lawen Mohtadi gick i tredje klass när det var lotteri på biblioteket i Gottsunda. Hon vann! Priset: en pocketbok om en självständig indianflicka.
Det kändes som att ha vunnit storvinsten i triss, säger Mohtadi i dag.

Och kanske var det just det. En storvinst. För om inte biblioteket hade funnits hade kanske Lawen Mohtadi inte varit den hon är i dag: en etablerad skribent och intressant röst i kulturdebatten, tidigare chefredaktör för tidskriften Bang och nu aktuell med en uppmärksammad biografi över människorättsaktivisten och Katitzi-författaren Katarina Taikon: Den dag jag blir fri.

Jag tycker att Mohtadi är skicklig på att se sådant som annars lätt förbises, och det faktum att hon har skrivit den första biografin över Katarina Taikon är ett exempel på det. När man läser den förstår man hur betydande Taikon har varit inte minst för kampen för romers rättigheter.

Lawen Mohatdi växte upp i Gottsunda, dit hon kom med familjen i fyraårsåldern, från kurdiska Iran. När hon skulle börja årskurs sex flyttade familjen vidare till ett radhus i Sävja. Tillsammans med klasskompisarna besökte hon ofta Gottsunda centrum med biblioteket och teatern.
- Vi fick komma i kontakt med kultur, litteratur och teater på ett sätt som var självklart. När man kommer från ett hem där det inte är ett givet inslag så betyder det jättemycket. Tillgången till litteratur och bibliotek är ovärderlig när man går i låg- och mellanstadiet. Då är man så öppen för världen och försöker förstå sin omgivning. Att då bli tagen på allvar och förstå att litteratur också kan vara för mig, det formar en.

Men hur formar litteraturen då? Vi träffas efter flera veckor av barnboksdebatter: först om Stina Wirséns svarta figur Lilla Hjärtat, anklagad för att likna en stereotyp kolonial avbildning, sedan om Tintin, som Behrang Miri, konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm sorterade bort från biblioteket Tiotretton - ett beslut som man dock backade från efter många protester.
- Eftersom vi vet hur farliga stereotyper är, både för de som påverkas av dem och för samhället i stort, tycker jag att det är självklart att visa öppenhet för att det här kan vara ett problem. Det är en fråga om barns möjligheter att spegla sig i andra och få växa upp utan att bli konfronterad med negativa framställningar som koloniala bilder från 1900-talet, säger Mohtadi.

Men hon påpekar att Tintindebatten är märklig eftersom det är lite oklart vad som egentligen har hänt och vad som debatteras - i ett av de senare inläggen i debatten påpekade skribenten Jan Gradvall att boken Tintin i Kongo, det främsta exemplet på rasistiska stereotyper i Tintin, över huvud taget inte funnits på Kulturhusets bibliotek (Expressen 6/10).
- Men den här typen av debatter är intressant för det är så mycket annat som kommer fram. Vad har vi för beredskap och förmåga att prata om rasism i Sverige?

Ja, hur är det ställt med den förmågan? I boken om Katarina Taikon beskriver Lawen Mohtadi hur det på 1960-talet fanns en stor diskrepans mellan den toleranta svenska självbilden - ett jämlikhetsivrande Sverige som på många plan kommit långt - och romernas ofta brutalt rasistiska vardag. I dag, säger hon, börjar den självbilden krackelera. Vi vet att det finns rasistiska strömningar i samhället.

Och ändå - eller just därför? - är det så svårt att prata om rasistiska och stereotypa bilder i kulturen.
- Jag tycker det finns så många intressanta aspekter att diskutera, som konstens frihet och yttrandefrihet. Men man måste också prata om varför bilder är viktiga och vad de får för genomslagskraft. Men många som vill prata om det här blir lätt förlöjligade och anklagade för att vara överkänsliga.

Jag håller med: det har funnits sådana tendenser i den senaste tiden. Samtidigt kan jag tycka att debatten har blivit lite destruktiv: det handlar så mycket om vad som INTE är bra, snarare än vad som vore bra: nämligen att synliggöra andra öden och berättelser än sådana som utspelar sig i byar som Katthult och Bullerbyn.
Och det är alltså precis vad Mohtadi har gjort med boken om Taikon. Boken lyfter fram viktiga frågor. För romerna, som Mohtadi påpekar, är fortfarande särskilt utsatta för rasism och diskriminering. Senast i förra veckan avslöjade radions Ekot hur en av tre bensinmackar nekade personer klädda i traditionella romska kläder att hyra bil (3/10).
- Jag tror att det finns en särskild social acceptans för rasism mot romer. Romer är inte riktigt invandrare i samma mening som många av oss andra, utan en svensk minoritet, som judarna. Romernas historia i Sverige är speciell och många kan fortfarande säga väldigt grova saker om romer.

Det får mig att tänka på hur mycket böckerna Katitzi ändå måste ha betytt: hur de för min del tidigt skapade förståelse för människor som folk annars spred så illvilliga rykten om. Så fascinerad jag var av den där flickan, som levde i en så annorlunda miljö men som jag ändå kände mig så nära.
För Lawen Mohtadi kom mötet med Katitzi som vuxen, när hon blev intresserad av Katarina Taikon.
- För mig blev böckerna så sammankopplade med den vuxna Katarina Taikon och ett sätt att förstå hur hon såg på sin egen barndom och på romers liv i Sverige på 30- och 40-talet. Men som barnböcker är de
fantastiska eftersom vi får följa en ganska komplex person, hon är varken enbart god eller enbart ond. Katitzi är aldrig en enkel person och det gör att barn kan identifiera sig med henne.

Kanske är det främst det vi måste fortsätta att påminna oss om: att ingenting får bli för enkelt och ensidigt. Varken bilderna i barnböcker, serier och filmer eller de svar som presenteras i debatterna.