En privatdetektiv gestaltad av Crister Olsson bor ensam i sin lÀgenhet. En dag knackar en hund pÄ dörren, spelad av Harry FriedlÀnder. Ja, den knackar faktiskt. Den söker skydd frÄn den kalla novemberblÄsten och ylar hjÀrtskÀrande pÄ trappan tills den blir inslÀppt.
Hunden Ă€ter upp mannens köttbullar â alla som har Ă€tit med en hund bredvid sig vet hur svĂ„rt det Ă€r att motstĂ„ de dĂ€r bedjande ögonen som följer minsta rörelse med blicken. Och snart har den manipulerat sig frĂ„n golvet, upp pĂ„ soffan och till mannens sĂ€ng.
NÀr den svarta bakelittelefonen ringer med en skrÀll visar sig samtalet leda till hundens förflutna och orsaken till att den tvingades söka skydd.
Harry FriedlÀnder lockar till mÄnga skratt med sin drÄpliga imitation av en hund. Han viftar pÄ huvudet sÄ att öronlapparna pÄ skinnmössan smattrar. Han snurrar runt runt pÄ stÀllet innan han till slut lÀgger sig till ro. KÀnslorna ligger utanpÄ och kroppssprÄket Àr obetalbart. Jag vill nÀstan ta med mig hunden hem.
Lika kroppsligt trÀffande Àr han nÀr han iklÀder sig rollen som rökande kvinna och en hyresvÀrdinna med fransk brytning.
Crister Olsson gör ocksÄ en bra rolltolkning som privatdetektiven. Han förmedlar fint dennes kÀrva sÀtt och torftiga ensamhet. Han tillför ocksÄ mycket som berÀttare. BÄda spelar med vÀrme och humor. Samtidigt lyckas de fÄ fram svÀrtan i sina karaktÀrers liv.
Under förestÀllningen genomgÄr scenografin en enkel men genial förvandling. Golvlampan blir en lyktstolpe och soffan en parkbÀnk. DÄ har bÄda hamnat ute i kylan.
"Hunden som kom in frÄn kylan" Àr en charmig pÀrla som lutar lite Ät barnteater, men utan att slÄ över. Den lockar till mÄnga skratt hos den vuxna publiken. Det hÀr Àr en pjÀs man mycket vÀl kan se i sÀllskap av barn i skolÄldern.
EfterÄt funderar jag över vad pjÀsen handlade om, egentligen. En tolkning Àr att den som har skydd att erbjuda i dag, sjÀlv kan vara den utsatta i morgon. En annan att man ska vÄga slÀppa in en frÀmling i sitt liv. Jag tÀnker att den ocksÄ handlar om vÄr lÀngtan efter att vara behövda och Àlskade.
Det blir en fin timme mitt pÄ dagen, men lunch och teater Àr inte en helt lyckad kombination. De som inte har turen att fÄ bord lÀngst fram har mer eller mindre skymd sikt och de som hamnar vid sidan av scenen missar mycket av minspelet och de smÄ skiftningarna i spelet.