Brasans sprakande är det enda som hörs. Vi sitter där, sex personer på rad i sköna fåtöljer, utan att säga ett ord till varandra. Vi sa inget när vi åt middag tillsammans för en stund sedan. Inte heller när vi sågs vid frukosten eller lunchen.

Nej, det är inte en vanlig familjehelg jag beskriver, utan en så kallad retreat med två dygn i total tystnad. Sällskap utan socialt tvång, utan kallprat. Sällan har jag upplevt en sådan frihet.

I dagens bruskultur, som historieprofessorn Eva Österberg beskriver i boken ”Tystnader och tider”, är det ett privilegium att kunna välja bort buller, prat eller mobilsignaler. Det handlar inte om total tystnad, utan om att kunna höra fågelkvitter, vinden i träden, knakandet i ett gammalt hus, mina egna hjärtslag. Något som kompositören John Cage gestaltade med sitt stycke ”4.33”, där en pianist sitter vid en flygel under nämnda tid, helt utan att röra den. Hörs gör endast de annars omärkbara ljuden från konsertsalen.

När jag nyligen besökte Stadsbibliotekets barnavdelning möttes jag av liv och lek, barn som sprang över golvet och stojade i lekhörnan. Härligt förvisso, men jag kunde inte låta bli att fundera över möjligheten för de barn som bara vill sitta tyst och läsa. Den tedde sig ganska obefintlig, åtminstone just denna eftermiddag. Om tystnaden på bibliotekens vara eller icke vara handlade en ganska hätsk mediedebatt tidigare i sommar. Ena sidan hävdade att det rådde en tystnadsnorm, andra att biblioteken nuförtiden är stökiga allaktivitetshus.

Debatten visade inte minst på två problem: att biblioteken har fått ikläda sig för många roller eftersom det finns en brist på mötesplatser och att det i dag inte finns några platser dit vem som helst kan gå för att få lugn och ro. För liksom allt annat vi eftertraktar har tystnaden kommit att bli en fråga om pengar, och klass. Vi betalar för tysta tågvagnar och mindre bullriga bilar. Dammsugare och andra hushållsmaskiner märks efter bullernivå, och kostar därefter. De lyxigaste hotellen erbjuder tysta zoner och ljudisolerade rum. Vi lägger tusenlappar på att få stänga ner våra mobiler och datorer under ett par dygn.

”Gå ut i skogen då, det är gratis!” kan man hävda. Men kanske finns också behovet av platser där vi kan vara tysta tillsammans med andra människor. Känslan av att vi inte behöver prata och umgås, trots att vi har andra omkring oss. Uppleva en annan typ av socialt samspel. En plats där det till skillnad från i övriga samhället är tystnaden och inte ljuden som sätter tonen. En plats där det faktiskt är helt okej att säga: ”hysch!”