Vanvördig behandling av klassikerna – så kunde man väl sammanfatta året på Uppsala Stadsteater bäst. Kjersti Horn från Nationaltheatret i Oslo stod kanske för den mest brutala klassikerslakten – på ett bra sätt vill jag understryka – av William Shakespeares ”Richard III” på stora scenen. Eva Melander i titelrollen var lika många delar Karlsson på taket som mördarclownen Det i sin storslagna tolkning på en scen som var sprängfylld av såväl fejkblod och badskum. August Strindberg skonades inte heller från stryk, i bokstavlig mening, när Helle Rosing och Hanna Nygren satte klorna ”Kamraterna”. Vad som först tycktes vara en konventionell uppdatering visade vara en träffsäker kommentar till kulturmannens revirpissande i #metoos kölvatten. Stadsteatern hade inte kommit undan med att inte uppmärksamma Ingmar Bergmans hundraårsjubileum. Det gjorde man med "Det sjunde inseglet", som med Hugo Hanséns regi och Benke Rydmans koreografi blev en visuellt överdådig dansteater.

Eller så kunde man sammanfatta året på Stadsteatern som året med de dolda guldkornen. ”Den gyllene Draken” av Roland Schimmelpfennig föll under radarn av teatersnackisar under året. Det är synd, eftersom jag betraktar den som Viktor Tjernelds sanna gesällprov som regissör efter debuten med en ganska grund "Medea" för ett par år sedan. Sara Gieses iscensättning av Johan Heltnes semibiografiska "Det finns ingenting att vara rädd för" hade samma karisma som ett väckelsemöte hos Livets Ord. Skådespelarprestationerna av bland andra Cilla Thorell, Jakob Fahlstedt och Björn Elgerd var oförglömliga. Lars Åberg och Karin Parrot Jonzons ”Två aviga och en rät” där gjordes kammarfars av den politiska debattens retoriska krumbukter. Trots att den genom att ha premiär precis efter valet låg så rätt i tiden så är det ändå en pjäs för historien.

Publiken i centrum var kanske det mest kännetecknande för höstsäsongen på Stadsteatern. "En advokats död" med sitt fiktiva domstolsförhör med riktiga jurister under andra akten uppskattades av publiken även om jag själv förhöll mig skeptisk. Lika skeptiskt var jag till publikstatisternas funktion under Sara Gieses andra uppsättning för i år – ”Fattigfällan” av Charlotta von Zweigbergk – men tycktes likväl ha uppskattats av publiken. Sist och minst, så fick barn i förskoleåldern prova interaktiv teater i ”Hurra vad jag är rädd!”, också till deras stora förtjusning.

Artikelbild

| "Två aviga och en rät" gjorde kammarfars av den politiska debatten – precis efter valet.

Så, om jag nu ska sammanfatta Uppsala Stadsteater med ett ord så ligger ”djärvt” närmast till hands. Och jag ser verkligen fram emot nästa år!