I kväll gästar Alex Schulman Uppsala med sin uppmärksammade föreställning ”Älska mig”. En betraktelse över vad Schulman kallar vår tids största folksjukdom – bekräftelsebehovet. Bara affischen för föreställningen är en träffande samtidsbild: Schulman framför en spegel, med ena handen varsamt ordnande frisyren och i den andra handen en smartphone som knäpper nästa statusuppdaterande bild. En spegelbild av en spegelbild. Och frågan är om det inte är just självbespeglingen som är bekräftelsesjukans egentliga orsak och de sociala medierna som i själva verket för smittan vidare.

Vi lever ju sedan en tid tillbaka i internetålderns globaliserade värld. Sociala medier är för de flesta av oss en självklar del av vardagen. De är utmärkta kommunikationsmedel, men har också blivit något av en jagets självhävdelsearena. De sociala medierna har blivit det verktyg med vilket vi bygger bilden av oss själva, skapar vår virtuella identitet och ständigt statusuppdaterar vår persona.

Detta självbespeglande jag är en del i en större historisk utvecklingslinje. Från det moderna genombrottet, via postmodernismen och in i dagens digitala dataålder har synen på jaget och individens ställning omdanats ett antal gånger och har nu, i de sociala mediernas tid, nått ännu en skiftning.

Artikelbild

Med moderniteten kom föreställningen om det autonoma jaget att blomma ut på allvar. På 1880-talet, runt tiden för det så kallade moderna genombrottet, predikade Nietzsche en ”omvärdering av alla värden”. Individen stod plötsligt fri att forma sitt eget liv. Jaget skänktes en helt ny auktoritet. Med framväxten av psykoanalysen på det tidiga 1900-talet började jagets djup att pejlas. Freud ritade den karta över jagets komplexa landskap som vi än i dag på många sätt orienterar oss efter, medan Jung närmast gudomliggjorde jaget. Vid seklets mitt kom existentialismen, med det intellektuella kändisparet Sartre och de Beauvoir som främsta predikanter, att bli den mest inflytelserika tankeströmningen. En filosofi som talade om individens totala frihet, samt det ansvar och den ångest som kommer med en sådan frihet.

Den starka ställning som jaget erövrat under första hälften av 1900-talet kom sedan, när det postmoderna tänkandet slog igenom, att undergrävas. Det som lite svepande brukar kallas postmodernism är egentligen ett kluster av tankar och tendenser. Men man skulle, som den franska filosofen Jean-François Lyotard, kunna sammanfatta det postmoderna tillståndet som en förlust av de stora berättelserna, som en misstro mot alla former av övergripande narrativa ramar. En av de berättelser som postmodernismen underminerade var föreställningen om det enhetliga och autonoma jaget, den föreställning som moderniteten alltså så omsorgsfullt byggt upp. Det postmoderna jaget är istället flytande och fragmentariskt, ständigt ifrågasatt.

Nu i den digitala dataåldern kan man alltså, på internet och sociala medier, se ett nytt jag växa fram – personan, det ytliga och självbespeglande jaget. Det är ett jag som visserligen skiljer sig från postmodernitetens kärnlösa och undflyende jag. Facebook-erans jag är fixerat och tydligt, men är också bara ett ansikte, en mask, det som visas upp, det som är värt att ”gilla”. ”Älska mig” heter Schulmans föreställning. Men är inte problemet just detta: En persona går inte att älska. På sin höjd kan man, genom en knapptryckning, gilla den.

Det tycks kort sagt som om det samtida jagets största utmaning är att inte bli en Narcissus, att inte drunkna i sin egen spegelbild.