Det senaste året har nazisterna, som historikern Heléne Lööw vid Uppsala universitet påpekat, rört sig från landsorten in mot storstäderna. Det är därför de uppmärksammas.

Svenska motståndsrörelsen är den våldsammaste delen av den svenska ytterhögern. Från början var det en lokalavdelning av Sverigedemokraternas ungdomsförbund Nationell ungdom, som kapades av några frisläppta medlemmar av terrornätverket Storm (”VAM”) 1997. Ideologiskt är de en blandning av klassisk (tysk) nationalsocialism och den märkliga blandning av nazism, KKK-ideologi och New Age som odlades av amerikanen William Pierce och terrorgruppen The Order på 1980-talet. När de säger att de vill förändra samhället med våld menar de allvar. Flera av medlemmarna, bland dem ledaren Klas Lund, är tidigare dömda för dråp eller andra svåra våldsbrott.

Idag, torsdag, arrangeras en demonstration i Uppsala i solidaritet med Kärrtorp. Det är mycket bra, och det är på tiden. När SMR i augusti provocerande ställde sig mitt på gågatan i centrala Uppsala, med banderoller och standar (avsedda att användas som tillhyggen), följdes händelsen av en diskussion om polisens tillkortakommanden. Det är ingen tvekan om att polisen i Uppsala underskattade faran på samma sätt som nu Söderortspolisen i Stockholm gjorde, men organisationer som SMR motar man inte bort genom att ringa polisen (inte minst för att de oftast ser till att uppträda helt lagligt ända tills någon försöker konfrontera dem). När de visar sig på torget måste man själv gå dit. Inte med våld i sinnet, inte på deras villkor. Det som fungerat bäst är faktiskt nyckelskramlandet i Nyköping – närvaro och något trevligt att göra.

Artikelbild

| Polis griper in under handgemäng mellan demonstranter och motdemonstranter i Stockholmsförorten Kärrtorp där oroligheter utbröt på söndagen.

Även om SMR på många sätt framstår som galningar, agerar som galningar, och objektivt sett, många gånger även är galningar, får man inte underskatta deras förmåga att agera strategiskt. De följer ett koncept som utvecklades i Tyskland under 1990-talet, och där kallas nationella befriade zoner. Det innebär att de markerar sin närvaro så pass tydligt att andra kommer att dra sig för att utmana dem. Det handlar om klotter, sabotage, nattlig misshandel av enskilda personer och – som yttersta konsekvens – våldsmanifestationer som dem i Uppsala och Kärrtorp (det finns många fler exempel från de senaste åren). Skulle du tänka en gång eller två innan du tillsammans med andra ställer dig på gågatan och delar ut antirasistiska flygblad? Kanske inte än, men när du gör det har de närmat sig sitt mål.

Uppsalasonen Magnus Alkarp skildrar i sin bok om ”Uppsalakravallerna” 1943, från en helt annan tid, hur nazister tänker med sitt våld. Den boken är faktiskt den enda vi har som bygger på forskning om en nazistgrupps taktik. En annan sida av saken är nämligen att så mycket av den kunskap vi har om nazisterna bygger på ideellt arbete. Det gäller även forskare som mig och Heléne Lööw, vi tvingas ägna vår fritid åt att hålla oss uppdaterade om utvecklingen, medan vi sköter andra saker på arbetstid. Inget enda forskningsprojekt om nazistiska förövare har beviljats genom de vanliga forskningsfinansiärerna sedan 1990-talet. Intresset är stort när något händer, men naturligtvis måste det även finnas akademisk forskning som med systematik och uthållighet kan komplettera journalistiken. Det är inte bara polisen som ska skämmas.

Mats Deland

Historiker och verksam vid Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet.

Artikelbild

| Polis griper in under handgemäng mellan demonstranter och motdemonstranter i Stockholmsförorten Kärrtorp där oroligheter utbröt på söndagen.

Han nominerades till Stora journalistpriset 2011.