I dagar som dessa behöver vi inga påminnelser om att kameror numera är närvarande överallt. De fasansfulla bilder från Norge som delas via sociala nätverk eller som publiceras av mer eller mindre nogräknade medieföretag hade inte existerat för 15 år sedan, då mobiltelefonerna fortfarande mest var till för att ringa med.

Samtidigt som det förstås vilar något viktigt i att även de värsta av händelser dokumenteras, är det lätt att reagera med avsmak när man ser hastigheten med vilken den här typen av material sprids.  Vid varje händelse som drabbar oss djupt, kan vi numera se två reaktioner på internet. En del personer stänger av sin kommunikation: de tystnar eftersom det känns empatilöst att fortsätta trycka ut statusuppdateringar om vardagliga ting. Ett tecken på detta kunde nog de flesta se i sina Facebookflöden, som på många håll blev påtagligt tysta efter dåden i Norge.  Andra bearbetar intrycken genom att göra tvärtom och i stället aktivt delta i informationsspridningen. Nyheter, analyser, rykten och tankar skickas vidare av människor som agerar på ett sätt som påminner en hel del om telegrambyrårernas arbetsmetodik. Detta gör att en tjänst som Twitter nu ofrånkomligen har intagit förstapositionen när det gäller att vara nyhets-ledande.

Utvecklingen innebär att medieflödet inte längre går att skilja från vår privata kommunikation. Förr kunde man helt enkelt sluta köpa kvällstidningar om man ville värja sig från det mest förfärliga. För att uppnå samma effekt framöver kommer vi även att behöva kapa en del av våra egna samtal, som ju förs sida vid sida med allt annat i de nya kanalerna. En dag efter attentaten i Norge gjorde jag precis detta. Jag orkade inte längre med grottandet i det förfärliga. Men jag fann ganska snart en tröst i ett annat bildflöde. Som en följd av fotoboomen har en rad sociala tjänster för bildhantering och bildspridning vuxit fram.
En av dem jag tycker mest om heter Instagram och är en enkel och snygg tjänst för att dela fotografier med andra. Och antagligen är det talande att bildflödet på Instagram inte stannade av på samma sätt som statusuppdateringarna på Facebook efter händelserna i Norge.

I stället verkade människor använda sina kameror för att fylla tillvaron med ljuspunkter. I kanske större utsträckning än tidigare tog folk bilder på saker de tyckte om, som betydde något för dem. Som om de ville säga: så här är också livet.

Det finns något trösterikt i detta, men samtidigt också något oroande.  I år skulle den kanadensiske medieteoretikern Marshall McLuhan – känd för citat som ”The media is the message” –  ha fyllt 100 år. Och aldrig har han väl varit lika aktuell som nu, i en värld som är så genomsyrad av medier att vi, hur vi än vrider och vänder på oss, i stort sett bara är lämnade med två alternativ att välja mellan: medier att fly ifrån och medier att fly till.