Begåvad, social, nyfiken, finurlig och därjämte en ståndaktig bevarare av goda traditioner. En djurart måste äga dessa goda egenskaper och helst dessutom vara en lokal kändis för att kunna komma ifråga som symbol och logo för Uppsala. Och en sådan art finns, för kajan fyller med råge dessa specifikationer.
I större eller mindre sällskap jobbar traktens kajor dagen i ända för sin försörjning. Runt stans korvkiosker finns godbitar att hitta, och där spankulerar en tre, fyra kajor som gillar snabbmat, men längs en landsvägskant där en lastbil tappat spillsäd frossar tiotals, kanske hundratals av dem. Kajan har en synnerligen fördomsfri inställning till vad som är ätbart. Så går det också bra för den: kajan är nämligen en av de fågelarter som ökar i antal i vårt land. Även om kajor merendels uppträder flockvis, händer det att de även på vintern uppträder parvis, och ibland ser man den ene överlämna små presenter – en brödbit, en korvsnutt – till den andre. En ensam kaja är däremot en ovanlig syn.  Den mår antagligen inte bra.

Matvanorna förklarar en hel del av kajornas sällskaplighet, socialitet. Att på egen hand vareviga dag hitta tillräckligt med mat kan vara nog så svårt, inte minst om man är en årsunge med bristfällig lokalkännedom. Då kan det vara en god idé att slå följe med erfarna individer som vet var de bästa matställena finns.
Därmed har vi också hittat en av nycklarna till förståelsen av de stora kajansamlingar som visar upp sig över stans centrum frampå kvällskvisten. Från sina olika arbetsplatser flyger flockarna in till stan och samlas på vissa traditionella platser, till exempel träden och hustaken strax norr om Svandammen eller taket på Domkyrkan. Där sitter kajorna och ”snackar” en god stund medan skymningen faller, för att sedan det blivit mörkt på en enda gång lyfta och flyga till ett gemensamt nattkvarter i någon dunge eller trädallé i närheten. Redan före soluppgången nästa morgon lämnar de sin sovplats och drar flockvis i väg till olika ställen i eller utanför stan, där de sätter i gång att leta mat. En kaja som tillbringat natten tillsammans med massor med andra kajor kan på morgonen välja mellan ett stort antal flockar att ansluta sig till. Gärna tar den en flock som drar i väg tidigt och tveklöst och som således bör vara på väg till ett matställe som de besökt tidigare och funnit givande. För kajor som haft en eller flera dåliga dagar är det naturligtvis en lysande idé att hänga på en sådan målmedveten flock.

Det är ett ganska väl underbyggt förslag att en av funktionerna med ansamlingar som kajornas är att de enskilda individerna får möjlighet att parasitera på andras erfarenheter. Den israeliske forskaren Amotz Zahavi lanserade för länge sedan tanken att åtskilligt socialt beteende uppkommit därför att det öppnar en möjlighet för individen att snylta på kollektivets kunskaper om ”läget”. Om anslutande kajor är välkomna eller inte i sina nya kontexter är i och för sig svårt att veta, vartill kommer att de flockar som de ansluter sig till i praktiken har små möjligheter att avvisa dem. Vilket de för övrigt kanske inte alls önskar!  Även under näringssöket i parker och på fält och avfallstippar är det nämligen en fördel att vara många. Faror lurar överallt och hundra ögon ser mer än två. I ett domkyrkotorn sitter pilgrimsfalken. Även om han oftast slår någon fet stadsduva, kan kajorna verkligen inte känna sig säkra. Skönt då att ha många kumpaner omkring sig, dels som luftbevakare, dels som levande sköldar. Ju fler jag har omkring mig, desto mindre risk att falken tar just mig ... 

Men varför in till stan varenda kväll? Vissa kajflockar flyger miltals från sina arbetsplatser till sina sovställen, vilket kostar massor med tid och energi, i stället för att spendera natten i någon trevlig dunge nära eller inom födosöksområdet. Särskilt mitt i vintern när dagarna är korta har kajorna riktigt ont om tid. Likväl framhärdar de med dessa pendelresor, som för övrigt förekommer också i många andra städer än Uppsala.
Livliga diskussioner har förts om orsakerna till att kajor älskar att övernatta i städer. Naturligtvis gör allt mänskligt energispill att det på nätterna är lite varmare i städernas centrum än ute på landsbygden, men den skillnaden kan knappast kompensera för all den energi som går åt för pendelresorna. Är det helt enkelt så att städerna med sina höga byggnader och torn är det mest iögonfallande landmärket i slättbygderna och därför fått funktionen som kajornas samlingsplats och nattkvarter? Väl att märka lever en tradition sitt eget liv, sedan den väl kommit i gång. Varje bestånd av kajor har sin lokala kultur, en uppsättning traditionella beteenden och vanor som förs vidare genom social inlärning. Att bryta mot en ingrodd tradition kan hos kaja som hos människa medföra allvarliga nackdelar, och det har mycket riktigt upptäckts hos djurart efter djurart att individerna ”gör som Svensson gör”. Annorlunda uttryckt: hos många djurarter har olika bestånd var sin specifik kultur, definierad som summan av alla de traditioner som fortlever genom ”Svensson-mekanismen”.

Nu kan man naturligtvis fråga sig vem i kajornas värld det är som är ”Svensson”. Veterligt är den saken inte undersökt. Däremot finns en hel del ny och spännande forskning om ledare kontra följare hos andra fågelarter, till exempel tamduva, en art som det förstås är lätt att göra experiment med. Vad man funnit är att vissa duvor verkar ha en säkrare uppfattning än andra om var de befinner sig och om vilken väg de ska ta för att snabbast flyga från en viss punkt hem till duvslaget. Om en störning inträffar eller när magen är full, lyfter dessa ”säkra” duvor och drar i väg – och genast lyfter de andra också och följer efter. Alternativet för dem vore ju att sitta kvar och bli tvungna att välja egen starttid och resväg, vilket skulle betyda förflyttning utan sällskap – en klar nackdel. Hos alltifrån spindel via spigg och stare till schimpans och vår egen art har ny forskning visat hur väldigt olika psyket fungerar hos olika individer, och partiellt ärftliga personlighetsdrag som nyfikenhet, beslutsamhet och aggressivitet är synnerligen olika framträdande hos olika individer i ett bestånd. Variationen fortlever, eftersom de olika dragen medför ömsom fördelar, ömsom nackdelar. I vissa lägen räddar man livet genom att vara feg, i andra genom att vara modig.

Kajornas socialitet avspeglar sig emellertid inte bara i de stora flockar vi ser framför allt under höst och vinter utan också i uppträdandet under fortplantningstiden. Ett kajpar håller ihop tills döden skiljer dem åt – åtminstone för det mesta. Dock måste både hanen och honan ideligen demonstrera för varandra att ”jo tack jag mår bra” och att de alltså är värda att hålla ihop med även framdeles. Häckningen är en så tung investering att den fordrar en partner i bästa kondition för att bli lönsam. När en kaja ger en brödbit till en annan kaja är det ett av diverse sätt för givaren att visa sin överskottskapacitet för sin partner.
Det är möjligt att vi ska se kajornas fantastiska flyguppvisningar i samma ljus. Varför, kan man sannerligen fråga sig, håller de på med denna ibland timslånga exercis över stans torn och tinnar? Handlar det månne om ett slags kollektiv kvalitetskontroll? Den fågel som hinner och orkar med i svängarna visar därmed att den är i form och alltså är värd att välja eller behålla som partner, medan kursen rasar för den som inte håller takten.
I så fall är flygexercisen ett ”ornament”, det vill säga ett drag vars funktion är att för intresserade åskådare visa fram sin egen kvalitet. ”Välj mig!” eller kanske ”Behåll mig!” signalerar den kaja som elegant och outtröttligt deltar i aftonens dans.
Av samma skäl sjunger bofinken och näktergalen till utmattningens gräns, medan påfågeltuppens fjantiga utstyrsel och uppträdande är ett närmast övertydligt exempel på samma sak. Ornament måste givetvis vara svåra och kostsamma att bygga, bära eller utföra, för annars kunde ju vem som helst utföra prestationen, som då inte skulle fungera som ett trovärdigt intyg på aktörens genetiska kvalifikationer. Det är som bekant skillnad på en annons och ett certifikat.

Kajornas flygexercis är emellertid inte bara ett tufft uthållighetsprov, utan också en demonstration av superb reaktionsförmåga. Att hänga med i flockens svindlande manövrer utan att kollidera fordrar vakna sinnen och snabb reaktionsförmåga. Det gäller att reagera i samma hundradels sekund som grannen i flocken när den ändrar kurs eller fart.
Vid Uppsala universitets institution för tillämpad matematik arbetar professor David Sumpter, internationellt framstående inom det högaktuella forskningsfältet ”kollektivt beteende” som han för övrigt presenterat i en alldeles nyligen utkommen bok. I det stora spelet, där individerna tävlar med varandra om störst fortplantningsframgång, kan utgången i högsta grad påverkas av deras förmåga att dra nytta av kollektivets fördelar. Två bland många exempel på sådana arter är kaja och människa.

Kråkfågelfamiljen, dit kajan hör, sägs ofta vara fåglarnas motsvarighet till däggdjurens primater, det vill säga den grupp som förr kallades apdjur och i vilken vår egen art ingår. Som ett gemensamt drag har kråkfåglarna och primaterna en exceptionellt stor hjärna relativt kroppsstorleken, och så fort en evolutionsbiolog upptäcker ett sådant återkommande samband väcks genast nyfikenheten. Vilka faktorer har lett till att en jättehjärna utvecklats hos kråkfåglarna och primaterna?
Utveckling kostar – det må gälla en stor hjärna som hos kajan eller fyra magar som hos kon.  En stor och effektivt arbetande hjärna är synnerligen kostsam att bygga upp, hålla i trim och bära omkring. Människans barnafödande är ett drastiskt exempel på en svårighet som betingas av utvecklingen av vår arts jättehjärna. Varför fick ”urkajor” och ”urmänniskor” med lite större hjärna än kamraterna fler och piggare barn och barnbarn? Annorlunda uttryckt: Varför gynnades relativt storhjärnade individer i det naturliga urvalet? Se där ett vetenskapligt stridsäpple med god hållbarhet!

I och för sig är det lätt att föreställa sig diverse fördelar med en särskilt väl fungerande hjärna. Ett gott minne om var närmaste vattenhål eller fikonträd finns, kan i en krissituation rädda livet både på individen och på dess släktingar.
Snabb och ackurat bedömning av ett uppdykande hot kan förstås också vara livräddande. Men många forskare lutar likväl åt att det som verkligen är ”hjärnkrävande” är förmågan att till egen fördel hantera relationerna till övriga individer i gruppen. Att såväl relativt stor hjärna som höggradig social komplexitet återfinns hos både primater och kråkfåglar ger en fingervisning om att ett samband existerar mellan dessa drag i byggnad respektive beteende.
När allt kommer omkring är det således mycket som tyder på att det är ”för sällskaps skull” som jättehjärnan uppkommit, såväl hos kråkfåglarna som hos oss primater.

Staffan Ulfstrand
är professor emeritus i zooekologi vid Uppsala universitet