Det är dokusåpan dragen till sin extrem – den där vi medverkar utan att veta om det. En man, en pappa, en morfar avled till följd av cancer i september 2007 men inte innan han hunnit bli filmad för TV3-serien "Sjukhuset". Avsnittet där mannen medverkade sändes sedan fem veckor efter hans bortgång, något som innebar en chock för de anhöriga som inte visste om mannens medverkan i produktionen. De har stämt Uppsala läns landsting för kränkningen och vill ha en ersättning på 375 000 kronor.

Här hävdas det sedan olika saker: från landstingets och produktionsbolaget Titan Television AB:s sida påstods inledningsvis att mannen och alla andra medverkande tillfrågats och godkänt deltagandet i inspelningen, något man i efterhand backat på. Till produktionens försvar har det även hävdats att de informationslappar som suttit uppe i sjukhusets lokaler i sig inneburit ett godkännande – patienterna har ju kunnat läsa lapparna och sedan lämna beskedet att de inte vill medverka i ett nöjesprogram under sin sjukhusvistelse.

De anhöriga till den man som avled 2007 är å sin sida säkra på att han inte godkänt någonting överhuvudtaget.

Artikelbild

Men ett muntligt godkännande eller ej – det rimliga i en sådan här situation torde väl ändå vara att de anhörigas godkännande (eller frånvaro av detsamma) blir avgörande när det handlar om en avliden människas medverkan i ett tv-program? Framför allt när det inspelade materialet insamlats i en sådan utsatt miljö som sjukhusets. Såväl landstinget som produktionsbolaget har menat att de anhöriga har “uppsökt sin egen kränkning” genom att titta på det aktuella klippet på nätet. Man menar också att de hade möjlighet att byta kanal när programmet sändes på tv. Som att problemet då skulle vara ur världen. Kom igen nu…

Huruvida själva materialets karaktär är kränkande eller ej kan omöjligt vara det avgörande här. I avsnittet syns förvisso inte mannens ansikte, men hans kropp gör det och hans röst hörs. Och framför allt ser vi sköterskor som springer efter syrgas, som talar med dämpade röster i korridoren och som är märkbart påverkade av en mycket kritisk situation.

Och det är inte heller enbart det faktum att de anhöriga sett programmet i fråga som utgör kränkningen, utan naturligtvis mannens medverkan med endast en hänvisning till muntligt godkännande. Det är uppenbart att såväl produktionen som Akademiska har brustit i reglering och regelverk kring inspelningen, annars skulle samtliga medverkandes underskrifter legat på bordet för längesedan.

Detta betyder inte att programidén i sig är omoralisk. Tvärtom så har programmet blivit populärt hos sina tittare genom att man öppnat upp vården och främjat insyn i Akademiskas arbete. Det detta däremot betyder är att det känsliga upplägget, där människor i extremt utsatta situationer figurerar, måste hanteras med extremt varsam och inkännande hand. När mannens anhöriga får se honom kämpa för luft i ett underhållningsprogram, utan att ha vetat om detta innan, så har man inte tagit hänsyn i den utsträckning som ett program som “Sjukhuset” kräver. Att sedan hävda att de sörjande “kunde ha stängt av”, att mannen “kunde ha sagt nej” på grund av att man satt upp lappar på väggarna eller att det blir skattebetalarna som får punga upp om landstinget skulle förlora i rätten (Aftonbladet 26/11)… Ja, då har man nog en gång för alla klargjort för vems skull programmet görs och sänds. Och inte är det för patienternas eller deras anhörigas skull.

Artikelbild

Och om man missar i den här känsliga hanteringen av sjuka människor och deras anhöriga, ja då bör man med alla medel tillgängliga försöka lindra situationen för de som upplevt sig utnyttjade. Om inte riskerar man inte bara människors trygghet utan även det nödvändiga förtroendet för sjukhusets verksamhet. Nej Akademiska, sällan har väl en pudel varit så önskvärd som nu.