Skumma pjäser, 70-talsflum och ångest är nog fortfarande bilden av de fria teatergrupperna för många.
Den bilden är långt ifrån sann i det 800 kvadratmeter stora teaterhuset hos Teater Giljotin på Torsgatan i Stockholm en februaridag med snålblåst utanför fönstren. Här två scener, ett kafé, repetitionslokaler och kontor. Skillnaden mot Giljotins gamla lokal är stor. I drygt tio år arbetade regissören Kia Berglund i en källare på Odengatan med 50 platser, kyla och bara kallt vatten. Mellan tummen och pekfingret var det 60 kvadrat. Och en dödsfälla om det skulle börja brinna.

Det är nu sex år sedan de flyttade till Torsgatan och det är där som Kia Berglund debuterar som dramatiker. Pjäsen Älskade har premiär den 3 mars och Ruben Sallmander, Sara Sommerfeld och hon själv repeterar för fullt.
- Usch, det är jättenervöst, nästan viskar hon. Folk säger så mycket om det där, att man inte ska regissera sin egen text, man blir blind, eller alldeles för distanserad och stryker allt. Jag tänkte mest "äsch det här har jag väl koll på". Men jag märker att jag åker dit på det. För några dagar sedan hade jag ett uppvaknande och sa till mig att "Kia, nu får du börja regissera det här".

Kia Berglund hade länge tänkt på att skriva och efter en skrivarkurs i Grekland fick hon nycklarna, hade arbetat igenom egna trauman och hade nu en idé.
- Jag ville skriva om ett par som äter middag under tre år, säger hon och det är också ramen för Älskade. Middag under tre år och ett par som kämpar för att hålla ihop, två människor som båda bär på ett övergivenhetstrauma.
- Jag tänkte att jag skulle göra som Strindberg. Ta en morgonpromenad, men jag simmade i stället, gick upp tidigt och sedan skulle jag sitta tre timmar och skriva. Och efter tre veckor hade jag en pjäs. Då blev jag så där "naej, så här är det väl inte, så här kan man ju inte göra. Folk skriver ju om och om och om" men sedan, efter slipande med en dramaturg, var den där.

Historien om det destruktiva paret finns i åtskilliga tappningar men Kia Berglund saknade historien som den ser ut i dag.
- Det är ju en annan generation nu. En generation som vuxit upp med plastfamiljer och som är medveten om att allt och alla är utbytbara. Skilsmässor är lösningen, man stannar inte och försöker jobba igenom problemen. Kärleken har inte den position den haft. Jag träffade en taxichaufför som sa att han dejtar tjejer hela tiden och inte ville gå in i en ny relation för att den förra sprack. Nu letade han efter den bästa och om han hittade något litet fel kunde han hitta en ny. Så på nåt sätt känner jag att den här pjäsen är ett tidsdokument.
- Sexualiteten är ett kitt mellan dem. De är passionerade men har svårt att komma till kärlek, att stanna och verkligen mötas. Det beror säkert på det de kommer från, rädslan som lägger sig emellan. Älskade är lite som en studie i hur svårt det där är. Jag propagerar inte för att man ska skilja sig, men man kan heller inte hålla på och försöka hur länge som helst. Kvinnan i pjäsen säger någonstans att förr var skammen att vara en oäkting, i dag är skammen att vara oälskad.
Kia Berglunds teatrala läromästare är den norske dramatikern Jon Fosse.
- Men Fosse är ju i en annan liga. Jag är inte nära honom textmässigt i Äls­kade. Han är så avskalad och ren, hos mig är det mycket mera ord. Det var snarare att jag arbetade med Lars Noréns Modet att döda som gjorde att jag kunde skriva min pjäs.
Kia Berglund plirar till och säger att det är klart att Älskade är destruktiv. Något annat går inte.
- Det är bra att ha ett bagage av smärta men man kan inte skapa när det gör som ondast. Det är när man gjort resan som har man något att berätta.

Teater Giljotins senaste stora succé var Lars Noréns Modet att döda som Kia Berglund satte upp förra året.
- Efter den sa människor att den föreställningen förändrat deras liv, berättar hon och jag kan inte låta bli att fråga hur man tar ett sådant besked. Kia Berglund tänker ytterst snabbt innan hon svarar att det är ren glädje. Att det är underbart´att höra att någonting man gjort fått människor att tro på teatern igen.
Teater Giljotin startade 1989. Kia Berglund och kompositören Rikard Borggård ville spela nyskriven dramatik, gärna svensk, något som teatrarna inte satsade särskilt mycket på i det sena 80-talet och tidiga 90-talet.
- Det är därför det är så otroligt viktigt att fria grupper finns. Vi får experimentera. Vi ska experimentera. Det är en demokratifråga. Flera röster måste höras och det krävs ett risktagande med ny dramatik, speciellt den som ser lite annorlunda ut. Vi måste inte ha 450 personer i publiken varje kväll.

Ett exempel på att de fria grupperna experimenterar, eller tar risker, är Jon Fosse. Hans pjäs Barnet hade valsat runt på institutionerna men ingen hade velat ta i en okänd, relativt experimentell norrman. Det var 1997.
- Jag läste tre sidor och insåg att det var genialt. Vad som sedan sades om att man inte hade satt upp den på ins­titutionerna, trots att det fanns folk som såg storheten hos honom, var att han inte var publik. Man vågade inte satsa på en okänd norrman.
Så fördes Jon Fosse ut i världen från vårt grannland.
- Man kan se det i perspektiv: en svensk film kostar 20 miljoner att göra. Det gäller också filmer som ses av 800 personer. Vi har jättelite bidrag och det är fler än 800 som ser våra föreställningar. Vi producerar teater så fruktansvärt billigt. Och om man skulle tänka så får man ju så enormt mycket mer för pengarna eftersom vi är underbetalda, säger hon och fortsätter:
- Vårt dilemma är ju att vi är här av fri vilja. Vi har inget avtal med staten eller kommunen. Kulturpropositionerna säger att de vill att fria grupper ska finnas, men de har ingen skyldighet gentemot oss. Jag vill att det ska finnas ett visst avtal mellan oss och makten där naturligtvis vi också skulle ha skyldigheter, säger hon innan hon nyser.
Kia Berglund dricker en mun kaffe och säger bestämt att hon trots att hon skrivit en pjäs inte är dramatiker.
- Nej. Man ska ha skrivit tre pjäser innan man titulerar sig dramatiker. Eller så ska andra sätta upp ens pjäs.