Artisten Mange Schmidt vägrade betala sina böter efter att ha blivit haffad när han kissade i en buske efter en sen videoinspelning i Uppsala. Men måste man så måste man – det är på ett ungefär försvarets linje. Det är inte bara Schmidt som har känt ett pockande behov, utan kiss är ett återkommande tema i kulturlivet. Inom konsten väcker materialet ofta starka känslor. Nedan presenteras fyra rykande klassiker.

Manneken Pis– 1619.
Hieronymus Duquesnoy

Världens minst kontroversiella kiss-konstverk är också ett av de äldsta. ”Åh, vad liten den är”, har Manneken Pis genom århundradena fått ett oändligt antal Bryssel-besökare att utbrista i besvikelse. Det är den förvånande lilla skulpturen de menar, och det är onekligen något av ett antiklimax att leta sig fram genom Europas gråaste huvudstad och hitta en skvalare som inte är större än en tvärhand. Men det hindrar inte att hans popularitet är obruten, och med fler än 500 kostymer att charma turisterna med lär han behålla sin status som ett av världens mest kända konstverk. Enligt en av legenderna avbildar skulpturen en frivillig brandman som räddade staden från att brinna ned.

Peeing in Public or Private Spaces,
Umeå-versionen 2007.
Itziar Okariz i ofrivilligt samarbete med Dorinel Marc

Den spanska performanceartisten Itziar Okariz väckte starka känslor - i synnerhet bland anonyma näthatare - med ett verk som gick ut på att konstnären urinerade på trappan till operan under performancefestivalen Made i Umeå 2007. Debatten infekterades ytterligare av att framförandet bekostades med skattemedel, och merparten av dem som ventilerade sina åsikter glömde helt att fråga sig vad verket kunde tänkas förmedla om genus och offentligt rum.
När det äntligen var dags promenerade konstnären ut på trappan, förmodligen efter att ha svept några stora glas med vatten, och satte i gång, bara för att se sitt verk annekterat av kollegan Dorinel Marc som rusade fram med en potta där han fångade upp en del av dropparna. Efter ett försiktigt smakprov ropade Marc: ”Det smakar som konst!”

Artikelbild

Fideicommissum 2000
Ann-Sofi Sidén

Den mångsidiga konstnären Ann-Sofi Sidéns Fideicommissum, är ett självporträtt i skala 1:1 där konstnären sitter hukad och låter kisset flöda. Bronsfontänen kan ses som en hälsning till den belgiska superkissaren och brukar sällan provocera sin publik. Betraktaren förvandlas snarare till en ofrivillig voyeurist som invaderar ett privat rum, åtminstone bland träden i skulpturparken vid Wanås slott, där en version av verket är permanent placerat. Skulpturens kanske största prestation är det får kissandet att framstå som någonting alldeles naturligt.