– Jag är övertygad om att hon inte var galen, eller psykiskt sjuk, även om det sas så om henne på byn. Du vet, folk skvallrade så mycket, och alla kände varandra på Gotland, säger Carl Johan Gardell som först som vuxen blev accepterad av sin mamma.

Första gången han fick idén att skriva om sin mor var i sena tonåren. Men han beslöt att historien inte kunde skrivas när hans föräldrar levde.

Klara föddes 1905 och som 20-åring la hon sig i sängen på övervåningen med de bruna sammetsgardinerna fördragna. Där stannade hon i princip i 33 år.

– Att isolera sig från omvärlden var en protest och hennes alternativ till självmord, säger Carl Johan Gardell.

Varje morgon gick Carl Johans mormor, som då varit uppe sedan klockan fem och jobbat på bondgården, upp med bricka med mat till sin dotter. Det gjorde hon också vid lunch- och middagstid och när det vad dags för fika.

En dag ville fyraåriga Carl Johan följa med sin mormor till mamman när hon skulle dricka kaffe. Efter en stund började han förstrött pilla på en byrålåda varpå hans mamma skrek: Ta bort ungen härifrån!

Sen blev han så rädd för sin mamma att han inte följde med till hennes rum fler gånger.

Inte heller hans pappa, Einar, besökte sin hustrus rum särskilt ofta. När han hade ett ärende dit blev han ofta utskälld.

– Klara skrek åt honom att han hade förstört hennes liv och att hon hatade både honom och mig. I dag kan det ju verka väldigt konstigt men på den tiden fanns det gott om människor som var lite udda, säger Carl Johan Gardell.

Men boken ”Klaras gåta” är inte sprungen ur saknad eller bitterhet. Carl Johan tycker att han hade en fin uppväxt, på den stora bondgården några mil norr om Visby, uppfostrad av mormor, morfar och pappa och nära omgiven av andra familjer. Deras barn var hans kompisar och nästan som fosterbröder.

– Jag skrev boken för att den har större allmängiltighet än att bara gälla min familj. Den handlar om en kvinnoöde som säger mycket om vilket taskigt samhälle det gamla bondesamhället egentligen var, säger Carl Johan Gardell.

Klara ville utbilda sig till tandläkare och hade fina betyg från flickskolan. Hon träffade en man som hon blev kär i men som hennes föräldrar inte ansåg vara värdig henne. Istället bestämde föräldrarna att hon inte fick fortsätta utbilda sig och måste gifta sig med en man som var henne värdig i den sociala rankingen och som kunde ta över gården.

Och det var familjen inte ensam om. Så fungerade det gamla bondesamhället, gårdens överlevnad var det viktigaste och den sociala pyramiden fick inte rubbas. Överst stod storbönderna och deras arvtagare måste gifta sig ståndsmässigt. Under inga omständigheter fick de stora gårdarna delas upp, då skulle de förlora i status. Därför ville familjerna helst bara ha ett eller högst två barn, enligt Carl Johan Gardell.

– Det här var också en hederskultur. Något som vi vanligtvis förknippar med andra delar av världen, som Turkiet och Kurdistan, men då kan det vara bra att veta att på 1900-talet behandlades kvinnor på liknande sätt i vårt land.

Varför hans mamma var sängliggande i tre decennier var inget som Carl Johan Gardell fick veta förrän han började göra research till boken. För honom som barn var mamman bara en konstig kvinna på övervåningen och inget som familjen pratade om.

Men så kom vändningen. Den skedde när hans mormor fick en hjärtattack 1958. Då kom plötsligt Klara, till allas förvåning, upp ur sin säng och tog hand om hushållssysslorna. I början av 60-talet dog hans morföräldrar och 1972 dog hans pappa och Klara flyttade från gården till en egen lägenhet i Visby.

– Hon levde upp, blev väldigt lärd, lyssnade alltid på P1 och var jättepigg nästan ända tills hon dog. Och du förstår, hon träffade en man när hon var 74 år och blev kär som en tonåring. Då var det som om hennes frusna känslor lossnade och hon gav mig en kram, det var den första jag någonsin fått av henne, säger Carl Johan Gardell.

I Visby levde Klara tills hon blev 98 år och som om sängepisoden inte existerat i hennes liv.