Haka är långt mer än en ateljégrupp. Under det decennium som Helena Laukkanen, Agneta Forslund, Katarina Sundkvist Zohari, Anna-Karin Brus och Natasha Dahnberg har delat arbetslokal i Ekelundshov har den gemensamma plattformen Haka blivit något av en bastion för seriös samtidskonst i Uppsala. Haka har producerat flera stora utställningsprojekt, med den internationella Swedish Family, som visades både i Uppsala och Moskva, som det självklara utropstecknet. Gruppens enskilda medlemmar har också ställt ut separat ett stort antal gånger, och ligger dessutom bakom många offentliga verk runt om i Uppsala. Haka har tagit mycket plats på lokala scenen, men det stannar inte där. Haka har hela tiden byggt vidare på samma scen och pekat på brister i utbudet och gjort sitt bästa för att åtgärda dem. I dag, när allt fler lokala aktörer faller ifrån, är de viktigare än någonsin.

Haka skulle kunna skriva en instruktionsbok om konstnärsdrivna initiativ och om hur man tar plats i en stad som inte är särskilt vänligt inställd till samtidskonst. En av orsakerna till varför det har fungerat så bra är förstås att Haka, genom medlemmarnas respektive arbete, har hittat en balans. Det går inte att vara för radikal, utmanande och provokativ i en stad som Uppsala. Men samtidigt får dessa element inte saknas, och framför allt så får de inte kompromissas bort, om konsten ska bli intressant.

En annan orsak till att Haka alltjämt känns relevant är att samtliga medlemmar har blivit bättre sedan de började arbeta i samma lokal. Det är förstås inte säkert att utvecklingen beror på den gemensamma ateljén, men det är nära till hands att tro att de taggat varandra.

Jubileumsutställningen haka.nu blickar framåt och alla medlemmar visar nya verk som anger vart de är på väg. Anna-Karin Brus presenterar en kort videoloop som är en rörlig version av de estetiskt tajta stillebenskollage på temat vanitas som har upptagit en stor del av hennes tid de senaste åren. Den svartvita loopen får dessutom en pendang i ett betydligt mer färgsprakande självporträtt i kollage och måleri som kunde vara en sammanfattning av hela hennes karriär. Bredvid bilden hänger en liten blomma som rör sig i gränstrakterna mellan två- och tredimensionalitet, och om betraktaren ställer sig riktigt nära så hörs en liten melodi som pekar på den popmusik och ljudkonst som vid sidan av det visuella är en grundsten i konstnärens arbete.

Helena Laukkanen jobbar som alltid vidare på den väldigt sammanhållna produktion som är hennes kännetecken genom två porträtt i blyerts på utskuren MDF. Jag har sagt det förut, men Laukkanen påminner allt mer om Jan Håfström och verkar fullt sysselsatt med en självständig version av dennes monumentala Mr Walker-projekt. Det ska bli väldigt spännande att de den stora utställning som alltsammans så småningom bör mynna ut i.

En amorft undanglidande form är ett återkommande drag i Katarina Sundkvist Zoharis skulpturer, och det är också vad vi får i några nya verk i stengods, som med slingrande tentakler både famnar och flyr.

Natasha Dahnberg rör sig gärna mellan olika genrer och visar här en vidareutveckling på det ”människor i krig”-tema som hon utforskade i utställningen Min soldat häromåret. Den tvådelade videon Gråt inte över spilld mjölk består av en rund projektion av en man som putsar, laddar, osäkrar och använder ett gevär, och en rektangulär som visar ett bord som dukas varpå finporsliner skjuts i bitar. Något liknande gör Agneta Forslund som söker en ny ingång på den familje- eller hemrelaterade tematik som ofta har sysselsatt henne genom att presentera fyra skulpturala objekt som utgår från bordet som en grundform och liksom prövar olika grader av alienation och skevhet.

De verk som visas är inte konstnärernas främsta, men de står sig bra i produktionen, och det är ett riktigt beslut att i huvudsak peka framåt. Tioårsfesten är ju (förhoppningsvis) bara det första kapitlet i Hakas berättelse.

En av utställningssalarna är emellertid vigd åt historien och presenterar ett myllrande arkiv som följer både kollektivet och de enskilda medlemmarna. Här finns också den kanske viktigaste förklaringen till Hakas framgång: de har helt enkelt jobbat hårt och mycket, och har hjälpt varandra att upprätthålla den konsekvens som alltid är central för konstnärlig utveckling. Haka har kanske inte gjort sina medlemmar kompromisslösa, men kollektivet har definitivt hjälpt dem att undvika onödiga och destruktiva kompromisser.