Männen är trasiga. Deras kläder varierar i grad av sönderfall. Ibland väller de grova kropparna nästan igenom kläderna som om gestalterna fastnat i ett imploderande sönderfall som vill placera insidan på utsidan. Landskapet de rör sig i är köttigt och skövlat. Till och med träden är lappade och blöder.

Georg Baselitzs män har stigit på minor, blivit skjutna och sett så obeskrivliga saker att de inte ens har illusionen om att helna kvar. Fasan i deras ansikten har oftast ersatts av en neutral, nästan intetsägande min och de riktar gärna en tom, lite frågande blick mot himlen. Hopp om bättring ingår inte i föreställningsvärlden.

Med den svårartat anti-enigmatiska serien ”Hjältarna” fick den tyske målaren Georg Baselitz mot slutet av 1960-talet ett genombrott som nästan kan beskrivas som en opposition mot det som samtidigt hände i New York, som på allvar hade etablerats som konstvärldens självklara nav. Det finns inte ett spår av popkonst, minimalism och smart konceptualism i Baselitz vilda, tunga och murriga måleri. Snarare förebådade hans måleriska misantropi en neoexpressionism och en historiskt utgrävande postmodernism, som inte dök upp förrän något decennium senare.

I utställningen med samma namn som serien lyfter Moderna museet fram föregångaren Baselitz och visar allt, eller merparten av det, han producerade 1965–66.

Det är en mäktig produktion. Förutom de skrikande målningarna visas några ”frakturmålningar”, där Baselitz klippt isär och fogat samman sina motiv med tydliga förskjutningar, som om de var kollage, och ett litet rum med teckningar som förebådar de större bilderna. För att poängtera att Baselitz fortfarande har något att komma med inkluderas också en helt färsk monumentalmålning, som visar två sönderspruckna vita gestalter mot en mörk yta. Baselitz har varit både tematik och uttryck trogen genom åren, och det finns de som hävdar att han ständigt blivit bättre, vilket stämmer om man bara bortser från hans 1980–90-talsproduktion.

Baselitz hjältar är skadade, lytta och alldeles uppenbart utanför en mänsklig gemenskap. De har sina händer fastklämda i olika redskap och någon håller, för att inte riskera en feltolkning, också pensel och palett och sätter likhetstecken mellan den vilde målaren och hans motiv.

Baselitz har för vana att gå på tvären. Redan innan han som 27-åring målade sina hjältar hade han hunnit med att bli utkastad från en Östtysk konstskola för sin ovillighet att gå i ideologiska ledband. Att vägra underordna sig är förstås charmigt, och några år efter ”Hjältarna” tog Baselitz sin tydlighet till nya höjder genom att börja visa sina målningar uppochned. Världen är, om någon missat det, ställd på ända ändå.

Baselitz har också, i kraft av att vara en levande konstnärslegend, den mindre charmiga vanan att efter bästa dagsform förolämpa konstlivets olika aktörer utan en tanke på att han i allmänhet slår ovanifrån. Mest känt är förmodligen hans misogyna avfärdande av kvinnliga konstnärer som kvalitativt sämre än manliga. Lyckligtvis talar hans konst för sig själv.

”Hjältarna” skulle i och för sig kunna ses som ett kvidande över den patriarkatets hegemoni som efterkrigstiden långsamt började demontera, och skulle med Baselitz egna anti­feministiska kväden i så fall bli något mycket otäckt, i synnerhet i dessa Trumptider. Men för att hamna där är man tvungen att ignorera bildernas autonoma kraft, vilket knappast är möjligt. I sin blödande och högljutt rytande uppgivenhet förblir Baselitz hjältar en sorgligt aktuell samhällsanalys.

Konst

Georg Baselitz

Hjältarna

Moderna museet

Pågår till 19 februari

Det finns inte ett spår av popkonst, minimalism och smart konceptualism i Baselitz vilda, tunga och murriga måleri.