I ett av rummen på Uppsala konstmuseum utspelas just nu en intressant kraftmätning mellan tre verk ur samlingarna; Pär Fredins ”Repatrio”, Peter Johanssons ”Kanon” och Elisabeth Buchts ”Vänta stanna”.

Här pågår bokstavligen en visuell dragkamp om utrymmet i salen, men konstellationen av verk växer snart till en spegling av en dagsaktuell diskussion som pågår utanför museets väggar.

Den om öppna gränser gentemot protektionism, och om hur det lokala ställs mot det globala.

Artikelbild

| Readymade. Pär Fredin, "Repatrio".

Konstverken på museet väcker frågeställningar kring omstridda begrepp som hem och borta, kring vem som hör till och vem som betraktas som främling.

Pär Fredins stora samling av allehanda Uppsala-souvenirer är utplacerad på flera podier och över väggarna i ena halvan av rummet, medan Peter Johanssons artilleripjäs befinner sig i andra änden.

Mellan dessa står Elisabeth Buchts jordglob hopsatt av en mängd glest virkade rundlar – som var och en utgör en värld i sig.

Den sköra himlakroppen hotas av kanonens aggressiva uttryck, och befinner sig utanför stadens gemenskap.

Artikelbild

| Konst. Pär Fredin, Repatrio.

Ammunitionen till Johanssons kanon sitter utanpå eldröret och består av hembygdsbroderier; den sortens idylliska tänkespråk som man i generationer hängt på köksväggarna i vårt avlånga land.

Att ladda kanonen från utsidan kan tyckas kontraproduktivt, eftersom det innebär att broderierna deformeras, men blir i sammanhanget en effektiv symbol för hur resonemang kring nationalitet och immigration ofta brukar föras – och hur ändamålet får helga medlen.

Artikelbild

| Konst. Ann Edholms, "Ingen", olja på duk. Ingår i utställningen "Samling i förvandling" på Uppsala Konstmuseum.

Johanssons djupt ironiska verk riktar sig mot de krafter som till varje pris vill bevara – och är beredda att försvara – den traditionella bilden av Sverige.

Inte minst inför det förmodade hotet utifrån, vilket Buchts alternativa jordglob bemöter med sin fredliga välkomsthälsning. ”Välkommen hit. Välkommen hem.” står det på svenska, engelska och arabiska på den enkla trälådan under det textila klotet.

Vem är det som uttalar orden – och är budskapet kontroversiellt?

Fredins uppsjö av muggar och minnestallrikar, postväxlar och förstadagsbrev, T-shirts och medaljer, sällskapsspel, skedar och vepor är stillsamma ting som ger den uppsaliensiska lokalpatriotismen ett ansikte. Samtidigt som de insamlade föremålen också förmedlar en allmängiltig känsla av grupptillhörighet. Som är både lustig och tvångsmässig.

För har inte samlingen också ett maniskt drag som uttrycker ett behov av skydd, ett trygghetshetsande?

Fredins skojfriska sida nedtonas genom mötet med de andra verken. Det som hans föremål här framför allt utstrålar är en sorts nostalgisk melankoli, och ser i likhet med Johanssons hembygdsbilder ut att tillhöra en period ur det förgångna.

Samlingen liknar avlagda minnesrester från Folkhemmet – produkter av en tid när man trodde att allt skulle se likadant ut för evigt.

I museets sal ingår Fredins, Johanssons och Buchts verk tillsammans i ett mycket tydligt, närmast didaktiskt, arrangemang. Men genom att deras individuella verk så träffsäkert gestaltar olika aspekter av en angelägen fråga blir förbindelsen mellan dem på samma gång förtätad och konstruktiv.

Därför formar sig museets sammanställning inte till en illustration utan mer en utgångspunkt för vidare diskussion.

Och det är inte varje gång det fungerar så bra som det gör här.