Två gigantiska varelser tar emot redan i utställningens entré. Skalan är förskräckande. De monumentala bronsstatyernas bistra ansikten också. Men det är ändå oklart om de vaktar dörren eller bjuder in besökaren. Gestalterna är bundna vid varandra, svepta i en korvig toga och placerade på tre ben. Men huvudena som sticker upp ur byltet flera meter upp verkar oberörda av sin situation. Kanske är de något slags troll, kanske är de bara en samtida variant av den maktman som av hävd är gjuten i brons.

Den tyska konstnären Thomas Schüttes ”United Enemies”, som de sammanbundna figurerna i många olika varianter heter, säger i sin monumentala form rätt så mycket om konstnär-skapet som i och med utställningen med samma titel får sin första större presentation i Sverige.

Schütte är en konstnär som älskar att leka med skalor och storleksförskjutning, och skulpturens lite gäckande uttryck, liksom avskuret från ett självskrivet sammanhang, ger också en antydan om hur han arbetar när han är som bäst. Och blotta faktumet att han kommer dragandes med gigantiska bronser är något av ett pregnant visitkort som avslöjar att det handlar om en konstnär som ställer sig till de riktigt stora. I Tyskland är Schütte sedan länge en etablerad gigant, och det är på tiden att en skandinavisk publik tar honom till sig.

Liksom många andra riktigt framgångsrika konstnärer balanserar Schütte på en lina där det inte är särskilt enkelt att hålla balansen. Kommersiell hänsyn ska samsas med en fortsatt utveckling av konstnär­skapet. Det är som bekant inte alldeles ovanligt att konstnärer som tillhör den lilla grupp som uppskattas av den globala konstmarknaden i sin mest råkapitalistiska form snarare förvaltar än utvecklar sin konst. Schütte har tagit några felsteg då och då, men det är påfallande få av de verk som lyfts fram på Moderna museet som känns producerade för att fungera i en bankfoajé. Jag måste medge att utställningen är avsevärt mycket bättre än jag väntat mig. Men så har museet och curator Matilda Olof-Ors också gjort ett utmärkt urval, eller kanske hellre: ett utmärkt bortval, och lyfter fram Schütte som en mångsidig och i högsta grad sökande konstnär.

Delar av utställningen känns, eller är, en klassisk skulpturutställning i samtida dräkt. Längs två långa väggar en grupp stora, och en större grupp något mindre och väggplacerade, byster av lätt förvridna ansikten i metall. Den mäktiga allén av okända anleten, som snarare för tankarna till fotsoldater än härförare, kulminerar i två enorma träskulpturer, som ska föreställa soldater men mest av allt liknar de levande träden i Rune Andréassons Bamse. Trägubbarna, ”Krieger”, bär hjälmar som är misstänkt lika flaskkapsyler, och är också en förstorad variant av ett arbete som ursprungligen var mycket mindre.

De enorma och sammanbundna fienderna återkommer också i små varianter av lera, placerade under glaskupor, och att röra sig genom utställningsrummet känns som att stiga in i Schüttes prövande blick. Det är mycket underhållande och tvingar dessutom på betraktaren en reflektion om vad som sker när ett material blir ett annat eller när skalor ändras.

Thomas Schütte arbetar också, i samklang med sin dragning mot monumentalskulptur, med arkitektur och har nyligen färdigställt en egen konsthall. I ”United Enemies” visas både ett par modeller av konsthallen och den första ursprungliga skissen som består av en tändsticksask med ett chips ovanpå. Det är ett nöje att följa tankens färd.

Dessutom visas några mycket vackra trämodeller av ”enpersonshus” som Schütte tillverkat utgående från de former en vanlig ventilationstrumma erbjuder, och en serie grafiska blad där idéerna leker fritt kring diverse monumentalbyggen.

I ett hörn står några enorma janusansikten, mitt på golvet en samling urnlika objekt med ett formspråk som bryter förväntningarna, små akvareller, fräna scenografiskisser där prinsessan Leia interagerar med Mr Spock, monumentala träsnitt, zombieliknande ansikten på stålskelett – och hela tiden en vag känsla av att formerna tar sin utgångspunkt i och prövar en äldre konsthistoria. Thomas Schüttes mångsidighet är direkt magnifik och gör honom behagligt svår att säkert placera.