På en vägg hänger en lång rad små och större arbeten. En del är skisser och materialprover. Andra mer färdiga. Tematiskt drar det åt olika håll, men den tätt hängda väggen känns ändå förhållandevis sammanhållen.

På en annan vägg hänger ett enda, ensamt verk. Ett fotografi som visar en trasig kudde invirad i kvistar och plastband, med ett lakan som bakgrund.

En trappa upp, på den låga övervåningen, hänger några tvättlinor med hushållstextiler. På en av dem är en kort, trevande video loopad.

Med ”Processen” bjuder Natasha Dahnberg in publiken till en liten sammanfattning av var hon i sitt konstnärskap befinner sig just nu.

Trots att det är mycket i de små rummen känns utställningen inte överhängd, snarare tvärt om. Titeln avslöjar egentligen allt. Det är en tankeprocess vi får ta del av. Vägen från ateljé till utställningsrum. Från idé till genomförande. Det är sympatiskt. Och med tanke på den stora plats som Dahnberg har tagit i Uppsalas konstliv det senaste decenniet – både som medlem i konstnärsgruppen Haka och som konstnär i egen rätt – är det dessutom välfunnet med en lägesrapport.

Urvalet visar tydligt på Dahnbergs mångsidighet. Fotografi, filmad performance, videokonst, måleri och ett drivet tecknande.

Natasha Dahnbergs konst rör sig ofta i olika gränstrakter. Mellan privat och offentligt, mellan dröm och verklighet. Det som oftast fångar hennes intresse är de punkter där de olika sfärerna ligger ovanpå varandra i ett slags mångtydiga dubbelexponeringar.

Det stora fotografiet som hänger ensamt är ett bra exempel. Den slitna kudden, lakanet, grenarna och plastskrotet är ett slags bild av hemlöshet, eller i förlängningen av vad hemlösheten gör med det offentliga rummet, som för den som saknar andra rum också blir privat.

Om man har följt konstnären är det roligt att återse skärvor från olika projekt, men det är det ännu ogjorda som lockar mest. Skisser och skulpturala testobjekt till ett kommande jätteprojekt i sommarens Avesta Art, som ska kretsa kring identitet och riter på temat ”Festen”, lovar gott.

Att se frön av det som uppenbarligen ska bli en spännande monumentalinstallation är en teaser som får mig att börja stuva om i sommaren planer.