På väg mot Nationalmuseums stort uppbröstade presentation av Auguste Rodin på Konstakademien går jag genom Stockholms centralstation och passerar stora grupper nyanlända flyktingar och några bord där volontärer från Röda korset har satt upp lappar där det står ”Välkommen till Sverige”. Rodin brukar antingen beskrivas som den sista klassiska skulptören eller som den första moderna, men oberoende vilken fot man väljer känns hans verk ohjälpligt fast i en ganska världsfrånvänd och muggig konsthistoria och dras med en museal salongskänsla som inte nödvändigtvis har en självklar plats i samtiden. När jag går genom en pågående katastrof kan jag inte låta bli att fundera på om Rodin verkligen har någon relevans idag.

Som utställning betraktad står det emellertid snabbt klart att ”Rodin” är lyckad. Inte minst för att de ganska små gallerierna på Konstakademien används på ett fördelaktigt sätt och känns trots skogen av tredimensionella objekt inte överhängda utan snarare som något av en intim ateljé. Det första som möter besökaren är en gigantisk version av ”Tänkaren”, ett av Rodins absolut mest kända verk. Den muskliga men melankoliska mannen som fundersamt lutar sitt huvud mot sin hand har sällskap av en parad där många av konstnärens främsta verk ingår. Rodin arbetade i en klassisk tradition, men ville att hans skulpturer skulle stå för sig själva, och inte bara tolkas utifrån traditionella mönster, vilket var nog så radikalt. En uppenbar tanke i presentationen är att lägga fokus på de detaljer som gör att Rodin kan tituleras både som den förste och den siste. Den omstridda ”Bronsåldern”, som visar en naken manskropp på väg att sträcka på sig, höll till exempelvis på att kosta skulptören en karriär eftersom den i avsaknad av idealiserade detaljer anklagades för att vara ett fuskverk gjutet direkt på modellens kropp. Det mänskliga uttrycket var viktigare för Rodin än att placera verket i en tydlig kontext av vad som idag skulle kallas storytelling.

Längst in i utställningen finns en avdelning som genom några exempel belyser Rodins stora inflytande också på den skandinaviska konstscenen. Som den stora dominanten i Paris var Rodin vid förra sekelskiftet förstås någon som de nordiska konstnärerna gärna besökte, och många av dem har själva beskrivit sig som elever till den store mästaren, trots att de kanske snarast fick nöja sig med en rundtur i ateljén. Carl Milles, Agnes de Frumerie och Carl Eldh hör till dem som på ett självklart sätt anammade Rodins friare blick. Anders Zorn, som en av dåtidens kommersiella superstjärnor, polade självfallet också med Rodin och det är i ett litet möte mellan de båda giganterna som Rodins relevans för samtiden avtäcks.

Artikelbild

| "Tänkaren".

I en glasmonter står en liten skulptur av Zorns omisskänneliga hand. ”Nymf och faun” visar en dallrande vällustig scen som känns hopplöst förlorad i de lager av historia och strukturer som Zorn arbetade i – hans kåta mytologiska varelser ska bara behaga och leverera ett enkelt svar. Kontrasten mot de omgivande kropparna av Rodin är gigantisk. Rodin vill inte placera sina kroppar i en given berättelse, tvärt om. Han skalar bort så mycket han kan och avlägsnar historia, status och förutfattade bestämda tolkningar. Han söker efter människan som sådan, efter en gemensam grundform som vi alla kan spegla oss i. Det vore en överdrift att påstå att han lyckas fullt ut, men det står alldeles klart att han försöker. Och precis där har han fortfarande en hel del att lära vår samtid.