När Moderna museet för ett par år sedan slog upp det stora kupoltältet ”Bucky dome” i sin trädgård och fyllde det med performance, sång och dans blinkade man mot sin egen historia och sommaren 1971, då den världsberömda trumpetaren Don Cherry och konstnären Monika Cherry bodde på Skeppsholmen och fyllde en liknande kupol, inspirerad av den amerikanska arkitekten Buckminister Fullers ”more with less”, med vad som verkar ha varit en bubblande fest. Barnen Neneh och Eagle-Eye spelade barnteater, musikervänner jammade och gav konserter, konstnärspolarna målade eller förlorade sig i, tja, rökelsedoftande fri pantomim. Den sentida versionen bjöd på några fina happenings och gav en, gissningsvis, lite städad bild av en tid då ordet bohem inte behövde tillägget ”chic”. Men utanpå det var ”Bucky dome” anno 2012 en påminnelse om att vi inte får låsa vår läsning av en svunnen tid i fasta former och en nyttig motbild till den politiserade 1970-talskonst som de senaste decennierna dykt upp i så många utställningar att det nästan börjar klia i ögonen när man ser en gammal favorit som Carl Johan De Geers skändade flaggor – en gång höjda till evig berömmelse genom att bli beslagtagna av polis, i dag snäppet mindre omstörtande än de där sladdriga pappersunderläggen som skyddar brickorna på Mc Donalds.

I det alternativa 70-talet saknades det givetvis inte alternativ, och när Moderna nu lyfter fram textil- och multikonstnären Moki Cherry (1943–2009) i ett ganska litet men förhållandevis heltäckande format är det ännu ett steg i en bredare tradering av historien. I Moki Cherrys textilapplikationer, rumsliga gestaltningar och hejdlösa blandning av högt och lågt finns visserligen tidens insikt om att bovetegröt smakar bättre i sällskap av andra. Men det allvar som präglar också skämten i 70-talets tydligt politiska plakatkonst finns inte här. Hos Moki Cherry dominerar böljande former, starka färger och gymnasialt tydliga symboler som hjärtan, ögon, ormar och blinkningar till världsreligionernas mer esoteriska sidor. ”Moment – Moki Cherry” blir om inte annat en rolig och svårt kontrasterande pendang till den minimalism-utställning som pågår i samma byggnad.

Det väsentliga hos paret Cherry var att liv och konst smälte samman i en yrande kollektivistisk rörelse. Scenen var ett hem, hemmet en scen. Det skulle möjligen gå att argumentera för att Moki Cherry är en länk i den långa rad av kvinnliga konstnärer vars praktik har underordnats en framgångsrik makes.

Artikelbild

| Moki Cherry, Utan titel, ca 2005.

Lite som en Karin Larsson med smak för batik och hallucinatoriska effekter. Men det är kanske fel, för även om den berömda (och manliga) Don stod i centrum med sin trumpet så var ”organic music”, som duon kallade sin blandning av konstnärliga uttryck, en kollektiv rörelse som bejakade alla sina deltagare och inte bara fokuserade på scenens mitt. Moki Cherrys signerade, både bokstavligt och bildligt, det scenrum hon ofta formgav.

Organic musics sammansmältning av genrer, och extroverta gestik, skulle dessutom kunna anses förebåda vår tids smälta gränser mellan privat och offentligt med påföljande fenomen som professionella livsstilsbloggare som Underbara Clara eller Yogagirl – fast med riksomfattande gympasalsturnéer i stället för digitalt förmedlade selfies. Historien är inte alltid linjär utan består av cirkelrörelser där ungefär samma fenomen ständigt återkommer i olika förpackningar. Stefan Jarls legendariska Mods­trilogi skulle med samma logik kunna beskrivas som en föregångare till Paradise Hotel som noga väljer och konsekvensneutralt renodlar sina karaktärer.

Det är för övrigt inte riktigt korrekt att beskriva Moki Cherrys konst som opolitisk. Sant är emellertid att det politiska anslaget blev tydligare och kanske till och med renodlades under den senare delen av konstnärens liv, men redan i den glatt svängande 70-talsproduktionen finns det en tydligt samhällskritiskt registrerande blick, i synnerhet i urvalen av bilder till cut-ups och kollage, men den är inte något huvudmotiv och, framförallt, den är inte doktrinär.

De tidiga bildernas estetik sitter för övrigt ohjälpligt fast i sin epok, medan de senare, från tidigt 80-tal och framåt, blir bättre och får en ökad grad av självständighet. Ett finstämt porträtt, som med många tekniker och ett svängande dokumentärt material blir en trallvänlig smällkaramell av skrynkliga vepor som, i 70-talets antiauktoritära anda, visar att det trots konstens enorma bredd inte är så svårt att sticka ut på ett modernt museum i dag heller.