I kretsarna runt det nästan sönderkramade Pussgänget, med Carl-Johan De Geer i spetsen, hängde under 1970-talet Kristina Abelli Elander, som hör till dem som kanske inte fått all uppmärksamhet de förtjänar. Det är i varje fall Marianne Lindberg De Geers övertygelse, och hon hävdar att en bidragande orsak till att hon tackade ja till jobbet som konstnärlig chef på Kulturhuset Stadsteatern var att hon ville få chansen att lyfta fram Kristina Abelli Elander till större exponer­ing.

Och visst har hon rätt. Kristina Abelli Elander är inte en okänd konstnär, men med sitt ilsket politiska och direkta tilltal, och självklara förhållande till populärkulturella schabloner, är hon en föregångare till dagens feministiska svenska serieunder, representerat av namn som Liv Strömqvist, Nina Hemmingsson och Sara Granér, och förtjänar faktiskt något av en kanonisering. Det är också därför som den stora utställningen ”Superbruden” fokuserar på hennes äldre material.

Kristina Abelli Elander stack ut på 1970-talets ­svenska konstscen genom sina grälla färger och sin serieinspirerade estetik, och var tidig med att introducera ett alter ego i sina bilder.

I många av de tidiga målningarna, ofta uppbyggda som stora serierutor, dras konstnärens persona mellan en uppkäftig Pippi Långstrump-karaktär och en vampig Superbrud, som får representera samhällets normpaket. ”Prinsessan Panik”, en grotesk karaktär i kyskhetsbälte, tortyrliknande korsett och läderunderkläder är ett annat återkommande alter ego, skapat i samarbete med Gittan Jönsson, som skulle kunna vara direkt hämtat ur någon av de samtida efterföljarnas serier. Som gigantisk textilskulptur dominerar hon, med en illröd rånarluva, det långsamala rummet.

Politisk konst är ofta en färskvara, och man kan förstås beklaga att så många delar av Kristina Abelli Elanders kitschiga genusuppror känns så aktuella. Det gör för övrigt också hennes många målningar av surrealistiskt anstrukna stadsbilder, som presenterar ett virrvarr av gator, broar och trappor som, i ytterligare en aktuell blinkning, verkar planerade för att exkludera människor. Några angrepp på den råa kapitalismen (som ju verkligen fortfarande förtjänar stryk) har tappat stinget en smula, men överlag talar det mesta av materialet till samtiden utan att ta en irriterande omväg via betraktarens eventuella dragning mot 70-talsromantik.

”Superbruden” är en explosivt uppsluppen utställning.