Kulturlivet är ett ständigt pågående där merparten av all aktivitet inte syns särskilt mycket, men ändå formar ett fundament som både yrkesverksamma konstutövare och publik behöver. En vital, för att inte säga omistlig, del av kulturlivets organism är de många stipendievistelser och tankeutbyten som binder samman olika delar av världen. I Uppsala har exempelvis Studiefrämjandet ett samarbete med tyska Kunststation Kleinhassen, nordöst om Frankfurt, som innebär att konstnärer från Uppsala besöker Kleinhassen och vice versa. När samarbetet firade tio år ställde Anna-Karin Brus, Henny Linn Kjellberg, Agneta Forslund, Bill-Ove Jonsson och några andra tidigare stipendiater ut i Tyskland, och när det nu är dags för 15-årsjubileum har sju tyska konstnärer fyllt både Åhuset och Galleri 1 i Uppsala.

Utställningens titel ”German contemporary” är väl vald. Inte minst för att den först leder tankarna till, tja, Gerard Richter, Anselm Kiefer och Rosmarie Trockel, dvs. den lilla klick av konstvärldens superstjärnor som badar i både kulturellt och monetärt kapital, och därmed avslöjar hur fast förankrad man gärna är i de hierarkiska strukturer som är kulturlivets tak eller onåbara himmel. Den tyska samtidskonsten är givetvis inte bara sina stora dominanter, och det är väldigt kul att få tillfälle att bekanta sig med en grupp konstnärer som man kanske inte stöter på lika ofta och lätt. När man reser och ser på konst tenderar man (jag) att koncentrera sig på väletablerade eller uppstickande gallerier och museer, där det också bara är en liten procent som får plats. Det finns självklart många andra som också är sevärda.

Kunststation Kleinhassen har skickat upp en samling konstnärer som ska representera bredd. På gott och ont kan tilläggas. ”German contemporary” blir en närmast klassisk salong som spretar både vad gäller tematik och kvalitet. Bernd Baldus svartvita grafik bjuder på ordvitsande fårbilder och porträtt av Bob Dylan, Ulrich Barnickels järnskulpturer känns mest som modernistisk kitsch men avslöjar en stor förtrogenhet med materialet, Mitko Sabev Ivanovs skulpturala objekt och readymades prövar formerna lite mer på djupet och Mia Hochreins konceptuella, och avfotograferande, återanvändande av klädesplagg och annan textil har en charmig och humoristisk skärpa. För att bara ge några exempel. Hängningen är för övrigt fin och tillräckligt gles för att stävja den värsta spretigheten.

Artikelbild

| ”Robert Allen Zimmerman” av Bernd Baldus.

De enskilda verken blir hur som helst på sätt och vis sekundära i jämförelse med känslan av att faktiskt få möta ett segment av den tyska samtidskonsten som man inte sett förut. Och ungefär så beskriver man ett fruktbart utbyte.