Det är klart att det är rimligt att fira att Sverige har haft fred i 200 år. Men också problematiskt. En självbekräftande ryggdunk är inte lika intressant som frågan om vad Sveriges fred har kostat i fråga om eftergifter och böjbar moral. Det är svårt att manifestera för fred utan att bli både övertydlig och futtig. En ljusmanifestation vid Dag Hammarskjölds grav ser liksom lite ynklig ut i jämförelse med valfri pågående väpnad konflikt. Därmed inte sagt att man inte ska försöka.

Att göra konst på temat fred är också mycket svårt. I varje fall om man vill undvika patetik och övertydlighet. Och hur ska man egentligen lyckas undvika att vara övertydlig när det handlar om en fråga som fred, där svaret rimligen är väldigt tydligt och kompromisslöst. Fred är ett begrepp utan nyanser. Världen har överlag blivit en fredligare plats de senaste decennierna. Men kan vi säga att den är fredlig – nej.

På Åhuset gör nio Uppsalakonstnärer och åtta lokala författare ett djärvt försök att samarbeta på temat. Redan utställningens titel, ”Fredens konst”, avslöjar att man inte helt lyckas undvika den där förnumstiga självgodheten som är projektets uppenbara risk. Det är svårt att positionera en utställning som för fred. För vad är motsatsen, en krigshetsande utställning? All konst som inte är skapad av konstnärer som är dumma i huvudet är ju för fred. Redan att ange ämnet närmar sig det farligt tydliga.

Artikelbild

| Färgexplosioner. Susanna Blanks blommor på Galleri 1.

Det är möjligt att jag är cynisk, men en utställningstitel som anger svårigheten med att behandla begreppet hade blivit en mindre tröskel att kliva över. Det hade också varit rimligt, för konstnärerna Gijs Weijer, Silja Karlsson, Ieva M Grantina, Olga Palchevskaya, Bill-Ove Jonsson, Petal Joan Roberts, Moa Lönn, Carina Lebhamre och Sanne Sihm och författarna Torsten Pettersson, Barbro Werkmäster, Dag Thelander, Dan Larsson, Anna Franklin, Bo Gustavsson, Kajsa Willemark och Stefan Larsson, som möts i åtta konstellationer, rör sig trots allt sammantaget relativt problematiserande kring fredsbegreppet.

Moa Lön och Kajsa Willemark gör exempelvis en snygg installation med en tydligt problematiserande ansats. I en samling små fotografier och en lika stor samling textfragment presenteras möten med en lång rad människor som duon frågat om identitet och klädstil. En bra nedbrytning av det stora begreppet till något hanterligt och förmedlingsbart.

Men också det bokstavliga plakatet, eller screentrycket, kan vara snyggt. Torsten Pettersson har skrivit en fin hänvisning till Harry Martinsson odödliga ”Aniara” och Gijs Wejer har gett orden en adekvat form tillsammans med ett 70-talsdoftande rymdskepp på väg mot Lyrans stjärnbild. Silja Karlsson och Barbro Werkmästers banderoll där ett gammalt spetslakan blivit underlag för en broderad hymn till människor som kämpat för fred är också mycket fin.

Ammande kvinnor, bilddikter, virkade bumlingar, scenografiska förslag och ljudinstallationer bidrar också till en nyanserad helhet.

Artikelbild

Watching over, olja på duk av av Lisbeth Boholm.

På Galleri 1 är inte fred det uppenbara temat, men Susanna Barks blommande färgexplosioner kunde, med småfåglar och allt, också slinka in under rubriken. Naturromantiken, i målad blandteknik, skulle kunna beskrivas som ett påpekande om att utopin, åtminstone ibland, kan finnas mitt framför våra näsor. Det är i varje fall inte särskilt ofta man ser rapsfält ge upphov till så smäktande lyckliga bilder.

Det drömska anslaget hittar man också på Galleri Strömbom, som ju annars är känt för sin inriktning på mer konkreta och stringenta linjer. Den Falunbaserade konstnären Lisbeth Boholms bildvärld är fylld av färg och tillbakablickande. Dock utan att egentligen vara nostalgiskt. Det är mer som om Boholm vandrade runt på ett museum och skapade små, fria stilleben med människor, djur och artefakter från olika tider. Någon bild slinker ur flödet, men överlag blir det en mycket samlad presentation av ett utforskande och lockande flöde som tar avstamp i verklighetens utmark. Två ugglor invid en brinnande fackla, på väg att kläs i toppluva respektive öronmuffar, vänder sig i målningen ”Watching over” plötsligt mot betraktaren i något som liknar en lågmält surrealistisk fanfar och frågar – vad glor du på?

Artikelbild

| Mot Lyran. Gis Wejers rymdskepp.

Fred, natur och historia. Det passar ändå ganska bra just nu. Hösten är ju drömmarnas tid.