Charlotte Gyllenhammars utställning ”Natt” på Fotografiska markerar ett paradigmskifte för den kommersiella bjässen på Stadsgårdskajen i Stockholm. Gyllenhammar använder visserligen någorlunda regelbundet fotografi i sitt konstnärskap, men då snarare som medel än mål och är i första hand att betrakta som en skulptör. Det låter möjligen som en rätt så finstilt förändring, men Gyllenhammars skulpturer är de första tredimensionella verk som visas på Fotografiska och innebär förhoppningsvis en breddning som gynnar både institution och publik. Man ska komma ihåg att Fotografiskas själva utgångspunkt har varit att vända ryggen åt konstvärlden för att likt Don Quijote ta strid med de väderkvarnar som man uppfattar på en gång ringakta och stjäla den fotografiska bilden. De mörka murriga utställningssalarna vänder sig aktivt bort från den vita kuben för att istället förmedla en stämning av, tja, internationell fotomässa.

Det dramatiska anslaget som går igen i det mesta Gyllenhammar företar sig passar för övrigt alldeles utmärkt i de nästan grottlika rummen. ”Natt” ger en hyfsat heltäckande bild av konstnärskapet och bjuder på en fin rytmisk kombination av spotbelysta skulpturer, installationer och både rörliga och stillastående bilder. Dunklet understryker ett högtidligt anslag i Charlotte Gyllenhammars monokroma skulpturer som ibland kan fjärma dem från en betraktare, men drar det i en positiv riktning.

Att stiga in från det ljusa till det mörka blir dessutom närapå en akt av poetik, som slår fast Gyllenhammars stora ämne, som kan beskrivas som en personlig tolkning av den upp och nedvända världen. De första verk som möter betraktaren är följdriktigt också ett fotografi av den gigantiska ek som Gyllenhammar placerade hängande över Drottninggatan med kronan neråt och rötterna spretande mot himlen redan 1993 och en version av en skulpterad flickgestalt som hänger i knävecken från en trapets.

Artikelbild

"Natt." Video och fotoserie med brinnande kvinna.

Den upp och nedvända världen är ett begrepp som har använts för att beskriva konst och litteratur som genom att ställa saker på ända skapar ett utrymme för att peka på missförhållanden bortom det rigida samhällets stränga strukturer. Men hos Gyllenhammar finns det aldrig något karnevalistiskt uppror, utan snarare ett stoiskt konstaterande. De ständigt återkommande barnen och kvinnorna, iklädda stora särkar som liksom fusionerar barockklänningar med sjukhusrockar, gör inte uppror utan är slutna i sig själva, trots att de ofta uppträder i grupp eller är mitt i en mer eller mindre dramatiskt händelse. De står på huvudet eller blir slukade av och sjunker i de stora klädnadernas lager på lager som om de blev uppätna av glupska rosor – men tar i allmänhet det hela med fattning och finner sig i sitt öde.

Undantaget bekräftar verkligen regeln. Videon och fotoserien ”Natt” visar en brinnande kvinna och är ett koncentrerat stycke ångest, men som för att låsa gestalten i ett bistert faktum är videon loopad och går både framåt och bakåt. Gyllenhammars gestalter befinner sig, som kritikerns Magnus Bons skriver i en utmärkt katalogtext, ”i existentiellt trängda positioner som de inte lyckas häva. De kommer till oss med en smärtsam kombination av integritet och utsatthet".

Vi behöver inte nödvändigtvis överdriva tillvarons absurditeter, de är alldeles tillräckliga i sig själva, tycks Gyllenhammars figurer konstatera. Och framför den stora installationen ”The Spectators” är man benägen att ge dem rätt. Ett tiotal skulpterade barn sitter i verket andlöst fascinerade framför en video som visar dokumentärt material från frisläppandet av det kidnappade miljardärsbarnet Paul Getty III 1973. Den uppmärksammade händelsen får förstås en extra biografisk tyngd genom konstnärens egen bakgrund i en av landets mest kända finansfamiljer och egna erfarenheter av att leva under hot, men också utan den tilläggsinformationen är genomslaget tydligt och direkt. Vi är ständigt åskådare i och av en kullvält värld som glupskt och girigt konsumerar sina egna tillkortakommanden.

Den stoiska värdighet som ständigt går igen i Gyllenhammars verk är ett pansar mot en oförsonlig värld, Där omgivningen inte erbjuder ett lugn måste man vända sig inåt för att hitta den kraft som krävs för att bryta sig ut, även om flykten mest av allt framstår som en hägring. Men den finns. Längs in i utställningen står en stor svart kub, knappt synlig i mörkret. På en av kubens sidor, vänd mot väggen, finns ett hål där man luta sig in och långt därnere skymta en liten gyllene vagn, den aparta skulpturen ”Vändning”, som skulle kunna erbjuda en konkret väg ut.