Bror Hjorths Hus återkommande utställningar med illustratörer och konstnärer från barn- och ungdomsbokbranschen brukar vara klockrena presentationer som effektivt drar in barnen i utställningsrummet genom uppbyggda miljöer och kringaktiviteter. När turen nu – äntligen – kommit till den i branschen närmast ikoniska Eva Lindström är utställningsrummet inte lika självklart inbjudande, utan mer trevande eller kanske hellre bestämt obestämt, om man nu kan tänka sig en sådan formulering.

Utställningsarkitekturen bjuder visserligen till precis som den brukar. Det finns givetvis böcker att läsa, och en möjlighet att sitta ned och teckna en stund, och i ett av rummets hörn finns en uppbyggd miljö som består av en skiljevägg, ett blått linoleumgolv och en enkel diskbänk där några fiskpinnar ligger i en stekpanna på spisen. Att kalla det lekmiljö vore att ta i. Snarare ser det ut som om en av de teckningar som hänger på väggarna har fått en tredimensionell förlängning eller illustration. Man kan säkert leka med den, men man kan också låta bli.

Bror Hjorths Hus plockar gärna in träd i utställningsrummet i samband med de här utställningarna, och visst finns det någon klen stam och några pliktskyldiga mobiler av pinnar svävar fritt hängande från taket.

Man skulle kunna få för sig att utställningen inte är så lyckad. Att den inte når ända fram och att bristen på tydlig artikulation beror på slapphet eller bara brist på inspirerad inlevelse. Men det förhåller sig tvärt om. Det bestämt obestämda utställningsrummet är en direkt följd av Eva Lindströms konst och författarskap. Hon riktar sig helt enkelt inte till en bestämd publik. Att hon över huvud taget är placerad i ett barnboksfack beror mest på att vi dras med ett kollektivt behov av etiketter, och på att fördomen säger att en bok som består av mer bilder än text sannolikt riktar sig till förhållandevis unga barn.

Eva Lindström är ganska ensam om att så kompromisslöst undvika anpassning eller adaption, och det är sannolikt därför hon ofta utmålas som den stora inspiratören inom samtida svensk bilderbok. Man skulle till och med kunna säga att Eva Lindström förvaltar ett arv från Gunnar Berefelt och några andra bilderboksmakare som under 1980-talet aktivt arbetade för att befria bilderboken från anpassning till barnets nivå, för att istället servera de små läsarna/lyssnarna litteratur som stannade kvar som en längtan efter kunskap och förståelse. Men det är kanske att göra henne en otjänst, eller tillskriva hennes verk en medveten strävan eller kanske till och med en ideologi. Eva Lindströms böcker framstår mer än något annat som självständiga konstverk som värjer sig från påklistrade etiketter och bestämda sammanhang, som bra konst oftast gör.

På väggarna hänger originalen till några av Eva Lindströms böcker i små klasar, och det är faktiskt ett oreserverat nöje att titta närmare på bilderna, även om de avnjuts allra bäst i bokform. Lindströms ofta återhållsamt flödande bildvärld är omsorgsfull och noggrann. Trots att figurteckningen ofta är enkel och ibland alluderar på barns tecknande är bildytan kontrollerad och väldigt medvetet komponerad. Färgerna speglar ofta en stämning och följer berättandet på ett ovanligt nära sätt. Om det finns en återkommande tematik så handlar den om vänskapsband och förväntningar, som i den egenartade roadmovie-samplingen ”Olli och Mo” eller ”Lunds hund”, där en husse till och med trotsar naturlagarna för att tillfredsställa en sällsynt krävande byracka.

Det finns ofta en mild besvikelse över att livet inte levererat vad det lovat i Eva Lindströms bilddikter, som om en dov, knappt hörbar suck svävade omkring någonstans i bakgrunden. Men det finns också alltid värme och en stilla humor som manifesteras i små absurda utropstecken och en uppenbar skaparglädje, som i och för sig är vanlig hos framstående bokillustratörer men som hos Lindström blir tydligare eftersom hon så självklart går sin egen väg.

”Vi är vänner” är ett behagligt sätt att komma Eva Lindströms bokvärld lite närmare. Och en påminnelse om att hennes böcker inte ska lämna bokhyllan av så futtiga orsaker som att barnen växer upp.

Utställningen pågår till 22 maj.