När Karin Broos efter tre verksamma decennier som konstnär slog igenom på allvar med en utställning på Kristinehamns konstmuseum 2008 följde en liten kulturvärldsintern träta om de förlagor som var grunden till det fotorealistiska måleri hon ersatt sitt tidigare abstrakta uttryck med. Det var en märklig och förlegad diskussion. Ett fotografi och en målning är ju knappast samma sak även om de på avstånd kan vara förvillande lika, vilket de ändå inte är i Karin Broos fall. En fotografisk förlaga till ett föreställande måleri kan rimligen inte provocera i sig. Debatten eller diskussionen speglade, vill jag påstå, egentligen någonting annat, nämligen att det är svårt att förhålla sig till Karin Broos måleri som så frikostigt tillåter sig att vältra sig i skönhet, nostalgi och melankoli. Vi är vana vid det sköna, men vi vill gärna binda det till något mer pålitligt och beständigt, vi vill se det teoriserat för att inte riskera att bli förförda och lurade. Den ambivalens som många kritiker har visat gentemot Karin Broos måleri påminner om den som konstnärens före detta vän och granne, Lars Lerin, har mött på sin förd mot folkkär ikon, och då har Lerin ändå haft ett stormigt privatliv som han med en sällsynt öppenhet deklarerat, medan Broos, som hämtar merparten av sina motiv från den egna familjen, lever i sina idyller.

Det är verkligen både enkelt och svårt att betrakta Karin Broos bildvärld, befolkad av kvinnor som vända från betraktaren blickar ut över värmländska sjöar, tittar ut genom fönster eller in i speglar, som sitter med barn i famnen, som gör sig i ordning för en utekväll, som vadar i tjärnens bänkande mörka vatten, som lutar sig mot tågfönster och drömmande söker en horisont. Det finns en innerlighet som gränsar till det banala hos Broos, även om det äger sin riktighet att påstå att det lugn som målningarna allt som oftast förmedlar också blir en antydan om ett underliggande mörker, som om vi som åskådare har stigit in i bilden precis innan en peripeti som vänder allt på ända.

I den stora utställningen ”Still Life” samlas ett sjuttiotal målningar från de senaste åren på Waldemarsudde, och en självklar ambition med en presentation som i små tematiska block rör sig genom konstnärskapet är förstås att bredda bilden av Beoos motiv. Eller kanske snarare att peka på att konstnären själv har breddat sina motiv. De bortvända kvinnorna vid vatten finns fortfarande kvar, men en mindre seren vardaglighet har också smugit sig in i konstnärens bildvärld. Om igenkänningsfaktorn i de tysta ögonblicken av intensivt liv handlar om en allmänmänsklig längtan så är igenkänningen i en stor målning av ett barn som sitter i en siffa med ett gosedjur i famnen fullt uppslukad av det som visas på en skärm som sticker upp i bildens förgrund snarare vardagsrealistisk, åtminstone för de flesta småbarnsfamiljer.

Artikelbild

Ett tydligare mörker finns dessutom i en svit bilder i sjukhusmiljö där Broos ganska direkt berättar om en personlig upplevelse om ett sjukdomsförlopp. En serie där uniformerade sjuksköterskor pysslar i förvånande tomma sjukhusrum är dessutom väldigt tydliga i sin hänvisning till Edward Hopper, som är en självklar mellanstation för Boos måleri som också blickar ännu längre bak med referenser till holländsk 1600-talskonst.

Konstkritikern Ingela Lind lyfter i en katalogtext det faktum att Broos bildvärld befolkas av kvinnor som inte är horor, madonnor eller feministiska agitatorer eller på något annat sätt representanter för sitt kön utan helt enkelt bara är människor, som en kvalitet. Därmed återtar gestalterna en position som i konsthistorien varit förbehållen ett manligt genus. Och det ligger möjligen någonting i det. Det har åtminstone en effekt om man betraktar Broos svävande ögonblick som en historiekorrigerande motkonst.

Men ändå. Det är dimmigt. Det är härligt. Det är innerligt. Det är för mycket. I varje fall ibland. Det går redan att spåra krackeleringen, men när ytan slutligen spricker lite mer kommer också Karin Broos konst att höja sig ännu ett snäpp.