Uppsala konstmuseums stora presentation av konstnären Taus Makhacheva, uppvuxen i Dagestan och idag verksam i Moskva och London, är oavsett sina konstnärliga kvaliteter en utmärkt möjlighet att forcera den vägg av schabloner som vanligen utgör vårt internationella nyhetsflöde.

Med filmer, fotografier och objekt applicerar Taus Makhacheva en rad olika blickar på sitt hemland, som alltså ligger i norra Kaukasien, väster om det Kaspiska havet. Hon betraktar inifrån, utifrån och med skiftande infallsvinklar. Mångfalden ger helheten en stor trovärdighet och Makhacheva undviker, som den ryska filosofen Madina Tlostanova skriver i en text till utställningen, konsekvent att befatta sig med den ensidiga exotisering som länge var ett underförstått krav på konstnärer med icke-västerländsk bakgrund för att få ta plats på västerlandets homogena estrad.

Exotiseringen finns emellertid där ändå, men inte som konstnärens eget ställningstagande. En serie vykort med dagestanska motiv från sent 1800-tal och tidigt 1900-tal visar människor och miljöer som reducerats till stereotypa, närmast rasbiologiska exempel på land, folkloristik och människor. Den lilla samlingen av kort drar förstås mot det övertaliga men får genast större resonans genom att speglas mot ett annat upphittat ready-made på ett liknande tema – en stor rostig skylt som med Sovjeterans pampiga estetik satt utanför ett turistkontor under Makhachevas egen uppväxt, en tid som inte befinner sig mer än ett par decennier bort men som ändå är föremål för en samtida exotisering.

Artikelbild

Skulpturalt. Taus Makhacheva, "Landscape", skulpturinstallation, 2013.

Det rasbiologiska anslaget (alltid passande i en stad som Uppsala som fortfarande brottas med de mindre smickrande delarna av sin historia) återkommer i den magnifika installationen ”Landscape” som visar en bergskedja som består av fint skulpterade tränäsor i naturlig storlek. Näsorna är reducerade porträtt av människor i Dagestan och spelar med historiens märkliga drift att hitta karakteristiska drag och placera människor i förutbestämda fack, men leker också med ord. På avar, Makhachevas förstaspråk är orden för näsa och berg identiska. Näsor som skiljts från sina ansikten är dessutom ett återkommande motiv i regionens folksagor. En del av de porträtterade näsorna är dessutom uppenbart opererade, ett näsjobb för att ge kranen ett mer ”västerländskt” utseende är en förhållandevis vanlig operation i Dagestan, liksom i många andra eurasiska länder.

De opererade näsorna leder elegant vidare till andra verk som diskuterar genus och det kluvna förhållandet till väst. Det senare syns bland annat i videon ”A Space of Celebration” där kameran rör sig genom stora, vulgärt Las- Vegas-influerade bröllopslokaler, där det tidigare klansamhällets traditioner stöps i en kontext som står med ett ben i historien och ett annat i en förmodad framtid. I de tomma lokalerna rör sig en spölik brud i en dräkt som kombinerar schablonartad maräng och hijab.

Den dagestanska machokulturen synas också i flera verk. Som mest uppsluppet blir det i en serie broderade skägg som suttit på landets ledare. De äldre skäggen har religiöst anstrukna konnotationer, medan de senare, i synnerhet den nuvarande av Putin tillsatte president Muchu Alijev, ansiktsbehåring dras med en stalinistisk underton.

Men patriarkala strukturer är självfallet inget som särskiljer Dagestan, utan tvärtom något som förenar landet med resten av världen, och Makhachevas genusundersökningar – bland annat i ett fotodokumenterat performance där hon smyckar ansiktet med henna och sedan får dras med konsekvenserna av ett illrött ansikte i några veckor – har också global giltighet.

Dagestan är inte bara föremål för undersökning hos Makhacheva, utan också en plats som bara råkar vara hennes utgångspunkt. I videon ”Walk” presenteras ett storslaget bergslandskap där konstnären själv, som en liten prick på skärmen, går långs med ett stup i en hänvisning till konsthistoriens land art-rörelse. Här är platsen bara förutsättning, och betraktaren kan koppla av och stiga in i ett sammanhang där här och där för en gångs skull inte representerar en dikotom uppdelning mellan vi och dem.