Från en uppochnervänd parabol reser sig Tel al-Za’tar, timjanberget som sprider sin doft av backtimjan, isop, sumak och sesamfrön över rummet. Rummets golv är täckt av gråa, kvadratiska betongplattor och en ledstång i metall bryter rummet, styr oss i en given riktning. I den diagonala blickriktningen skymtar en glasskulptur vid namn "Czech hedgehog". Två betongsuggor står symmetriskt uppställda på högkant, och den som vänder sig till vänster ser en obekant metallformation svävande sticka ut från väggen.

Visuellt påminner den om badkaret (som fyllt med olivolja tronar under fönstret) – men för den som tittar ner i det saknas botten. Det visar sig att det är en reproduktion av en transportlåda (”skulle jag få plats i den här behållaren?”), byggd för illegal genomresa från Grekland till Danmark. Och här börjar motsägelserna – ingenting är vad det tycks vara.

Pansarfordonshindret – den tjeckiska igelkotten – är gjord av glas. Ledstången är avsågad och om man litar på dess bärighet tappar man balansen när man kommer till detta brott i tryggheten (Mourad Kouri pekar på hur ledstänger är något typiskt skandinaviskt, kopplat till välfärdsstatens månande om medborgarna). Golvets betongplattor är löst monterade; för varje steg rör sig marken under fötterna och skapar en osäkerhet där tryggheten närmast består i att hålla sig i rörelse. De smala betongsuggekonturerna är ineffektiva och oförmögna att avvärja ett angrepp.

Artikelbild

| Installationen "Tröskelstadiet" från ett annat håll.

Kouris postminimalistiska uttryckssätt väcker dubbelheten i allt: rummets doft är å ena sidan hemtrevligt trygghetsskapande, å andra sidan främliggörande, obekant – beroende på din egen bakgrund. På samma sätt fungerar rummets kalla färgtemperatur med lysrör i 5 000 Kelvin. Kontrasten mot de varma färgtemperaturer som många svenskar föredrar i sina hem kunde inte vara tydligare. Installationen skapar en rörelse där de perceptuella upplevelserna landar i den egna kroppen. Det handlar om ett möte mellan verk och åskådare där olika erfarenheter berikar varandra.

För den som går in i rummet från andra hållet, tvärsemot den påbjudna riktningen, förvandlas de ineffektiva betongsuggornas terrorskyddsbrister till en port, och den avsågade ledstångens glapp till en öppning, en möjlighet (från detta håll blickar vi ut genom fönstret, mot ljuset). Kouris konst väcker frågor om det egna perspektivet och tvingar oss att förhålla oss till exilen på ett produktivt sätt.