När jag senast såg den mångsidiga textilkonstnären Adina Almén i en utställning tillsammans med Annica Danielsson Almén, en av Uppsalas mest formsäkra keramiker, tog deras respektive verk nästan ut varandra. När de nu, ett halvår senare, ställer ut på nytt har de hittat en mycket säkrare rytm. I vårens utställning på Åhuset i Uppsala kretsade deras verk kring sömnlöshet, gryning och tid. Den här gången, i det glädjande ambitiösa galleriet Sadelmakarlängan i Österbybruk, rör de sig också kring ett slags kretslopp, men av ett helt annat slag. Här är det mikroorganismer och små men betydelsefulla detaljer som står i fokus, och trots att flera verk också ingick i den tidigare utställningen förstärker de bägge konstnärerna här varandras verk, istället för tvärt om.

Det är alldeles tydligt att det pågår någon typ av undersökning i det ljusa rummet. I mitten ligger tre förhållandevis stora kokonger eller kanske nötter, av Adina Almén, uppbyggda av många lager av tunn textil. De brundaskiga objekten känns väldigt organiska och lovar en gåtfull hemlighet. De hängande plexiskivor med små frivirkade former på gör sig mycket bra som en transparant spegel av samma gåta, som preparat redo att läggas under mikroskop för att avslöja sitt mysterium. I ett par större glasskivor följer Adina Almén upp de mindre mer abstrakta verken med stora tydliga cirklar, som en antydan om naturens drift att bringa ordning.

Ett stort blästrat glas hänger som en fond nära en av rummets kortväggar och fungerar på samma samlande sätt för Annica Danielsson Alméns bidrag till utställningen. Den mångskiktade bilden kunde vara en vattenspegel som lockar oss att dyka i, och runt om i rummet står flera av de skatter som döljer sig i djupet. Ett par stora snäck- eller fossilformer som kan fungera som fågelbad blir lite för kommersiellt tillgängliga, men i övrigt bildar föremålen en fin kedja där vattendroppen är ett dominerande motiv. Några stora droppar i betong är täckta av små organismer i försynt blyerts – konkret, tydligt och lagom sublimt på samma gång. De skulpterade sovande smådjur liggande på höga råa piedestaler i betong, som Danielsson Almén också visat tidigare, blir här betydligt mindre gulliga än tidigare. Nästan som om den rara tuppluren blivit en evig vila och skulpturerna små minnesbilder av det som varit ett av många stopp i ett evigt kretslopp. En utmärkt presentation.