Mellanöstern som ett slagfält där världens alla ledare girigt drabbar samman bortom vackra ord och etiska regler. Förblindade av egna lögner och en febrig och omättlig hunger på mera makt. Låter det bekant? Ja, visst gör det.

Deprimerande lite har förändrat sedan Lena Svedberg tecknade sin väldiga svit ”Herr Aldman Superhero av världalltet” till Parisutställningen 1969, som efter en paus på nästan fyra decennier visas på Moderna museet, där den ingår i samlingen. Den 57 teckningar långa sviten berättar i serieform om den försupne antihjälten Aldman, på engelska titulerad det mer Freundklingande ”Superhero of the id”, som ger sig ut på en farlig resa för att hitta ett försvunnet land. Nixon, De Gaulle, Brezjnev, Golda Meir och andra politiska nyckelgestalter dyker upp i ett flöde av misstänkliggjord makt som i enighet med Svedbergs böljande linjer väller fram över bladen som en tsunami av korruption och omänsklighet. De folkliga massorna är emotionella zombies, avtrubbade bortom all räddning, men med lite hjälp av kändisar som Cassius Clay och Noam Chomsky lyckas Aldman ändå återställa åtminstone en del av ordningen.

Lena Svedberg är mest känd som en del av den legendariska och snart ihjälälskade satirtidskriften Puss och är den kanske mest mytomspunna svenska konstnären från det tidiga 70-talets politiska scen. Inte minst för att hon som en följd av sjukdom och missbruk kastade sig ut genom fönstret och avled redan 1973, bara 26 år gammal. Carl Johan De Geers fina film ”Jag minns Lena Svedberg” (2000) cementerade bilden av ett svårtillgängligt, ständigt skapande geni. Svedberg lämnade efter sig en våldsamt stor produktion av teckningar och en hel del målningar. Det som oftast syns är att bidragen till Puss, och Moderna museet är ute i ett angeläget ärende i ambitionen att bredda bilden av Svedbergs konstnärskap. Vilket i och för sig hade fungerat ännu bättre om man kompletterat Aldman-sviten med några målningar – det hade i synnerhet varit roligt att se några av Svedbergs tidiga, mindre politiskt orienterade, bilder.

Artikelbild

| Herr Aldman – Superhero av världsalltet. Teckning av Lena Svedberg

Herr Aldmans jakt på förnuft och mänsklighet i en virrig och vämjelig världspolitik är fortfarande aktuell, men formspråket i Lena Svedbergs magnifikt utförda teckningar sitter ohjälpligt fast i sitt 60-tal – även om de förstås, tack vare sin kultstatus, inte känns lika hopplöst förlegade som en del av Svedbergs samtida kollegers verk. Svedbergs ilska är uppriktig och saknar det oresonliga folkhemshat som präglar en stor del av tidens konst och gör att den så här i efterhand blir väldigt provinsiell och onödigt politiskt naiv. Svedberg hatar allt med samma emfas, och det är en mer respektabel inställning. Herr Aldman är ett fint exempel på hur många nyanser som finns hos Svedberg, som inte trodde på plakatartade enkla svar.

Men varje gång jag möter hennes fantastiska förmåga att uttrycka sig i teckning kan jag inte låta bli att tänka på alla de bilder som vi hade fått se om Svedberg hade blivit äldre än sina försiktiga 26 år. Det är synd, för Svedberg är egentligen för bra för att reduceras till sin död.