Tre personer, alla med personliga erfarenheter av vad ett liv med queer- eller transidentitet kan innebära. Tre konstnärer med olika estetiska uttrycksmedel för att gestalta dessa erfarenheter. Nu strålar de samman i en liten men välkonstruerad utställning hos det guldglänsande Sven-Harrys konstmuseum i Vasastan i Stockholm.

Museet kunde inte träffa mer rätt om det handlar om att belysa, formulera och i bästa fall gestalta dagsaktuella frågor. Så säger man sig också värna om alla människors lika värde; vackert tänkt och vackert formulerat, men inte särskilt intressant så länge man inte går från ord till handling. Och det har man nu alltså med fingertoppskänsla gjort hos Sven-Harrys när man etablerat ett samarbete med Eurogames Stockholm, ett idrottsevenemang med hbtq-profil som kommer att arrangeras i augusti. Idrott och konst, en inte alldeles vanlig kombination, allra minst med queerförtecken.

Att konst används som instrument och redskap för andra syften än de rent konstnärliga hör hela konsthistorien till. Och inget ont i det så länge man aktar sig för programmatisk plakatkonst utan utvecklad gestaltning.

Artikelbild

Tillsammans. Akvarell av Lars Lerin (detalj).

Sven-Harrys lilla utställning får godkänt därvidlag, även om den har sina brister. Undanskuffad till sjätte våningen i det stora huset och hänvisad till ett minimalt utställningsrum som dessutom tvingar några verk att placeras i en trång korridor känns den onekligen lite styvmoderligt behandlad. Det är Nino Ramsby som får finna sig i att några av hans poetiskt laddade målningar måste betraktas utan nödvändig distans. Ett par tre verk har dock en bättre placering och vittnar om ett andligt men även fysiskt-sexuellt sökande.

För den mediekända Kakan Hermansson, keramiker, är utställningsvillkoren lite bättre. Sina båda sjömanshundar har hon fått placera centralt på ett bord mitt i rummet där de ska erinra om hur lesbisk kärlek ofta motats bort från dagsljuset och fått finna sig i menlösa omskrivningar. ”Vi är inte väninnor” kallas verket som lyfter fram sjömanskvinnornas längtan efter samkönad samvaro i männens/sjömännens bortavaro. Gestaltningen lämnar en del övrigt att önska, men konceptuellt är Hermanssons bidrag till temat inte ointressant.

Den som annars firar flest triumfer i den här lilla utställningen är akvarellisten Lars Lerin, den folkkäre Värmlandsmålaren vars ofta stereotypa motivval åtminstone lämnat mig tämligen oberörd genom åren. Nu har Lerin – vars tekniska färdigheter ingen kan förneka – tydligen låtit fasaden rämna en aning och gett sig i kast med ett tema som känns betydligt mer fruktbart än de eviga landskap och fåglar han brukar erbjuda sin publik. Lerin har helt enkelt målat gaypar i olika positioner, några lätt intima. Tekniken är som vanligt mycket driven, och den genomförda salongshängningen av akvarellerna gör dem rättvisa, trots det begränsade utrymmet. Det känns tveklöst bra att se Lerin använda sin begåvning på detta seriösa sätt, även om han kanske riskerar att göra en och annan beundrare besviken.

Sammantaget är den här lilla utställningen konceptuellt intressant och mycket samtida, mindre övertygande är den som konstnärlig gestaltning. Men att queertemat är på uppgång också inom konstvärlden råder det inte tvekan om.