Det finns något djupt fängslande över de där sanslöst pilliga båtmodellerna som sjömän ofta tillverkade under sina långa resor förr i tiden. Inte nödvändigtvis i de skalenliga och minutiöst utförda skeppen i sig, men i det envetna, meditativt maniska behovet av att reproducera sin verklighet, och i förmågan att utgående från ett begränsat material skapa detaljerade reproduktioner som äger en viss autenticitet och giltighet. Näsduken som blir ett segel, tändsticksasken som blir en kabyss och det gamla tuggummit som blir en fint utmejslad galjonsfigur skulle kunna beskrivas som det ultimata sättet att kombinera passion och besatthet för att manifestera sin plats i världen eller som ett slags lågmäld men essentiell artikulation av existens, om man så föredrar.

Konstnären och kompositören Christine Ödlund skapar visserligen inte skeppsmodeller, men hennes sätt att gripa, artikulera och forma det som utgör hennes både konkreta och idémässiga verklighet påminner om den råbarkade sjöbusens oväntat finmotoriska strävanden. Men för Ödlund är verklighetens början och slut inte däcket på en tremastad bark, utan en snäppet mer svårgripbar kombination av en allomfattande mystisk teosofi och en strikt registrerande naturvetenskap. Det är i varje fall de två spår som möts, eller ja, korsbefruktar varandra, i den mycket ambitiösa ”Aether & Einstein”, som under hela året kommer att pågå, växa och förändras i den stora utställningssalen på Magasin III. Den stora luftiga salen har blivit både ett tempel och ett laboratorium där den mångsidiga Ödlund prövar sin verklighet i en rad olika medier. Mest lättbetraktade är förmodligen de två, på en gång snarlika och väsensskilda, videor som blinkar åt varandra från två av rummets hörn. I den ena dansar en grupp små järnflisor styrda av en magnet som trakteras av konstnären, som därmed kontrollerar varje liten ormande rörelse. I den andra rör sig några ormbunkar på ett likartat, men autonomt, sätt i en video där verkligheten går 900 gånger snabbare än normalt. ”Cryptogami” och ”Astral Flight Adapter”, som filmerna heter, utgör ett snyggt svävande möte mellan natur och kultur, och säger sammantaget något om den förbindelselänk mellan olika system och världar som Ödlund ständigt söker.

Rummets självklara fixpunkt utgörs emellertid av den altarlika installationen ”Xylem Floem”, som flankeras av två färgrika blyglasfönster som är fyllda av ockulta och kemiska symboler. Installationen kan enkelt beskrivas som ett labb där konstnären undersöker hur en grupp växter kommunicerar med varandra och möjligen också med oss. Inne i den blomtäckta strukturen hittar vi utrustning som registrerar ljud och annan kommunikation från växterna, som naket visar oss både blad och rötter. På väggarna i resten av rummet hänger teckningar och måleri som på ett likartat sätt griper och borrar sig ner i detaljer som kanske, åtminstone kanske, kan öppna en kanal mellan oss och den levande materia vi oftast avskriver som tyst omgivning.

På ytan kan Christine Ödlunds konst, med undantag för en del väldigt sinnligt måleri, framstå som knastrande torr, men för den som tar sig tid har den samma sprudlande effekt som en minttablett i en flaska med läsk i förekoleexperimentet – bubblande!