Det är inte särskilt underligt att en allt större del av den konst som visas på stora museer och internationella utställningar de senaste åren har präglats en arkivarisk impuls, för att låna en term av den amerikanska konsthistorikern Hal Foster. Arkivet har blivit ett trendigt konstnärligt råmaterial, och det är en logisk följd av den tid vi lever i. Inte bara för att merparten av oss spenderar flera timmar om dagen på ett stort och expanderande elektroniskt arkiv, utan också för att vi befinner oss på en punkt i historien där vi har lättillgängliga möjligheter att reflektera över de rester som det förflutna lämnat åt oss. Det finns något oändligt lockande i att samla spillror av förfluten tid och konstruera en berättelse där det egna jaget kan ingå - om inte annat som en överblickande slut- eller mellanstation. 1900-talet var bildens århundrade. När det inleddes var fotografiska porträtt fortfarande exklusiva men ändå något som stora delar av samhället stötte på, och den moderna pressen hade precis börjat massproducera bilder, vilket innebar en ny visualisering av vår förhållandevis begränsade omvärldsförståelse. När århundradet gick mot sitt slut höll den analoga bilden på att ersättas av den digitala stormen och fler och fler gick omkring med en kamera på fickan. Frånvaron av bild hade blivit mer förvånande än det motsatta.

Den libanesiske konstnären Akram Zaatari älskar att gräva ner sig i gamla arkiv, och berättar ett slags semi-dokumentära historier som konfliktlöst utgår från att varje perspektiv är subjektivt. Med ”Unfolding” presenteras Zaatari för första gången i ett lite större format i Sverige, och utställningen gör en njutbar presentation av de mång lager på lager som utgör konstnärens metod.

En stor del av det som visas kommer från det stora projektet ”Twenty Eight Nights and a Poem” där Zaatari har utgått från en gammal fotostudio i sin hemstad Saida. Med hjälp av studion Shehrazade och fotografen Hashem el Madanis material bygger Zaatari ett myllrande knippe berättelser som verkar på flera olika nivåer. Global bildkonsumtion teknikutveckling, libanesisk lokalhistoria och egna minnen bildar en böljande helhet. Förstorade kasserade negativ, överblivna super 8-filmer, bilder av studiorekvisita, Madanis professionella och privata blick hör också till det som dyker upp i ett surrande bildspel som rör sig mellan olika medier. Det anknytande ”Itinerary” bygger på Madanis bilder av andra hantverkare och butiksägare, fotograferade utanför sina lokaler. I film och bild tar Zaatari upp tråden från de 60 år gamla bilderna och gör en öm utfärd i dagens Saida.

Artikelbild

| Stillbild. Akram Zaatari, "Letter to A Refusing Pilot", 2013. Visas på Moderna museet till mitten av augusti.

Dessutom har Moderna museet återskapat filminstallationen ”Letter to a Refusing Pilot”, som var Zaataris bidrag på biennalen i Venedig 2013, ett grymt rörande projekt som är tillägnat den israeliska stridspiloten Hagai Tamir, som under Israels invasion av Libanon 1982 vägrade fälla sina bomber över det tilltänkta målet eftersom han, som också var arkitekt, insåg att det handlade om en skola eller ett sjukhus. Den aktuella skolan bombades bara några timmar senare av en annan pilot, men handlingens värde av civilkurage glimrar ändå. Zaatari rör ihop sina egna tonårsfotografier och minnen från invasionsdagarna med nya och gamla bilder från skolan och hela utställningssalen är sceniskt gestaltad så att också besökaren blir en del i den ström av korsbefruktande historier som berättas. Snyggt och effektivt.

En av förutsättningarna för den subjektiva dokumentarism som Zaatari och hans arkivgrävande konstnärskollegor bedriver är förstås att den fotografiska bilden befriades från rollen av skenbar sanningsbärare. I en svensk kontext hör Denise Grünstein till en av dem som hjälpte fotot att bli material istället för sanningsvittne, och trots att hon uttrycksmässigt befinner sig väldigt långt ifrån Akram Zaatari så bygger hennes verk på samma tilltro till den subjektiva utgångspunkten. Med projektet ”1866”, som vid sidan av ett urval äldre bilder utgör utställningen ”En Face”, har Grünsten invaderat Nationalmuseums renoveringstomma byggnad och fyllt den med de vagt amorfa figurer vi känner igen från hennes bildvärld. De tomma salarna och de beslöjade figurerna i klädesplagg som antyder både historia och haute couture blir en självklar effekt som dramatiskt understryks av stora glassiga printar – Grünsteins plockar som vanligt obehindrat element från det kommersiella fotografiet. Tillsammans med fotografier av baksidorna på fotografens egna favoriter ur nationalmuseums samling formulerar de gäckande gestalterna något av den helt subjektiva upplevelse som är varje museibesökares privilegium. Bortom den glatta ytan ett väl gestaltat tomrum.