Med tre starka och tydliga konstnärskap i årets jury är den första frågan man ställer sig inför mötet med Vårsalongen 2012 i vilken utsträckning Annika von Hausswolff, Ernst Billgren och Peter Johansson har valt in sig själva, eller åtminstone sina egna uttryck, i laguppställningen. Det skulle på ett ungefär innebära sparsmakad dramatik och estetisk perfektion, utlevande underfundigheter och blandteknik samt galna upptåg med samhällskritisk botten. Och visst, tänker jag när jag stiger in på salongen och genast lägger ögonen på en fint utförd kolteckning där två björnar kopulerar inför en stor och arena fullsatt av jublande människor. The Show, som Niklas Elmheds teckning heter, bär tydliga spår av Ernst Billgrens menageri och Peter Johanssons förkärlek för drastiska formuleringar.

Men man ska inte dra några snabba slutsatser när man betraktar Liljevalchs lika älskade som hatade (eller numera egentligen mest älskade) vårsalong. Det går i allmänhet att bekräfta vilka teser som helst i vårsalongens spretiga utbud. Något annat är dessutom svårt att ens tänka sig i en utställning som samlar 130, av rekordmånga 2136 sökande, konstnärer av varierande säkerhet och kvalitet. Urvalet sker via fotografier, och gissningsvis hör det till traditionen att juryn mellan varven häpnar över verken de valt ut. Ett ständigt återkommande problem är i varje fall en överrepresentation av ett rätt dåligt skirt måleri i ett litet format, det vill säga av verk som inte alldeles sällan framstår som bättre på små fotografier än i verkigheten.

Några tendenser kan man ändå kosta på sig. Skulptur, fotografi och grafik var underrepresenterade genrer bland de inskickade bidragen, medan broderi och annan textil var ovanligt frekvent. Och det syns i utställningen. Fredrik Lindqvists stora Schwein gehabt, i träsnitt på tyg, och Lolitta Nedomans smått vansinniga folkloretolkning Välkommen till Serbien 3 är två roliga exempel.

Artikelbild

Bland måleriet syns det senaste decenniets smak för figurativt i allmänhet och Karin Mamma Andersson i synnerhet mycket tydligt. Annika Johansson, Alexandra Jarosz Laszlo och Anna Stahle har alla tre tagit intryck och tillfört något eget i det transparanta och rinnande. Men också nonfigurativt, abstrakt, informellt, vildsint och direkt politiskt måleri får plats.

Det är vidare frestande att utnämna årets vårsalong till den roligaste på länge, men eftersom skratt är en färskvara är det inte säkert att det stämmer. Men gott om hejdlöst roliga verk är det i varje fall. Åsa Landströms vita vas med texten ”ming” som enda dekor och Marina Duncker Axelssons krita Kukmätning, som i lätt naivistisk stil visar en rad affärsklädda män i färd med vad titeln anger, hör vid sidan av flera videoverk till de som utmärker sig.

Det enda rätta sättet att konsumera en stor salong förblir emellertid att generöst och helst blundande passera det man inte gillar, vilket är det mesta, och leta reda på de favoriter som verkligen sticker ut. Fredrik Forslinds två sanslöst vältecknade blyertsverk Sorti och Semester bör förebåda en karriär i konstbranschen. Modeskaparen Bea Szenfeldts två baddräkter i det udda materialet kaffekapsyler med påklistrade swarowskikristaller uppvisar (som vanligt) en övertygande formkänsla. Och Eva Szentiványis fullkomligt bedårande Dallas-tribut till tekanna, Lord only knows where Sue Ellen is, har med sin kontrollerade kitschexplosion det där lilla extra som gör att den inte drunknar i helheten.

Det sistnämnda gäller också i högsta grad för Ruben Wättes broderade skinnvästar, som helt kongenialt för samman de kriminella mc-gängens hotkapital med mer samhällstillvända, men minst lika oroande, institutioner. Klockren samhällskritik i sin bästa form.

Artikelbild

Vårsalongen 2012 kommer i likhet med sina föregångare att lägga till sig ro i den stora glömskans bank av sedda utställningar, men några konstnärskap kommer att stanna kvar.