Fotorealistisk kyla och teknisk briljans. Hämningslösa expressioner och tjocka lager av färg på väg mot det abstrakta. LG Lundberg är en ovanligt komplett målare. Och en av Sveriges allra bästa.

Jag, och många med mig, väntar otåligt på den där riktigt stora retrospektiva presentationen av, den fortfarande verksamma, Lundberg. Men som utställningen ”Minne och mer” på Bror Hjorths Hus så förträffligt visar - ibland behövs det inte så många bilder för att samla ett helt konstnärsliv. Visserligen saknas flera av konstnärens mest kända motiv, som de stängselmålningar han besatt producerade under några år på 70-talet – de monotona återgivningarna av metallstängslets rutnät har stått sig osannolikt bra och förebådade den värld av ”gated communities” som är vår samtid. Inte heller de landskap med tydliga textinslag som har gett honom så mycket uppskattning under 00-talet finns representerade i någon nämnvärd utsträckning. Eller för den delen någon av de tidiga lite trevande men obrutet underhållande 60-talsbilder där målarens tidigare reklamkarriär fortfarande var synlig som en dekonstruktion av populärkultur och varumärken. Nej, ”Minne och mer” består faktiskt inte av mer än sju verk, varav en diptyk och en serie om nio mindre bilder. Alla från de senaste sex åren. Men ändå. Här finns LG Lundbergs hela karriär.

Den stora diptyken ”Minne” är ett givet centrum. I två nästan identiska målningar, en svartvit och en mer sepiatonad, återvänder den åldrande målaren till sin gamla ateljé. Bilderna visar inte mer än kraftigt staffli som bär en tom duk, och ett utsnitt av väggen bakom där staffliets form upprepas i par skuggor som ligger ovanpå varandra. Målarens tidlösa grundförutsättningar, målarens början och målarens slut. Den svartvita nostalgin skulle bli överväldigande om det inte vore för upprepningen som med små medel ifrågasätter det minne diptykens titel anger.

Artikelbild

| Minne. Diptyk av LG Lundberg.

På ena sidan om dubbletten, med en mycket välavvägd tom väggyta som mellanrum, hänger ett självporträtt som visar målarens panna och ögon. Därefter kommer ett av Lundbergs typiska landskap. Några klippor. Hav. Himmel. Tunga färglager, och några skira ytor. Rinnande färg. Fastnaglande. Lysande. Det är väldigt sällan man möter en liten utställning, av en enda konstnär, som visar en sådan bredd.

Det finns en hypnotisk dubbelhet hos LG Lundberg. Motiven framstår alltid nära, och alltid fjärran. De nio små bilderna ur den stora serien ”Från Stockholms skärgård” bekräftar. Å ena sidan ölreklamsdoftande skärgårdsporr, å andra sidan kisande existentialism bortom det verbala.

Ytterligare en ateljébild och några landskap binder samman utställningen som ett utvidgat självporträtt eller som en essens av ett målarliv. En bild som visar ett trapphus och ateljéns fönster håller inte riktigt måttet, och är också förtjänstfullt hängd så att den nästan inte syns. I övrigt tangerar helheten perfektion.

Lustigt nog visades merparten av verken också den sista Carnegie Art Award-utställningen i vintras. I den löjligt överhängda tillställningens stötande trängsel gav de inte alls intryck av samma genomarbetade enhet. Det går helt enkelt inte att överskatta en bra hängning.