Liljevalchs sanslöst populära snödroppe liknar Melodifestivalen allt mer. Precis som mello lockar Vårsalongen en publik som annars inte bryr sig särskilt mycket om ämnet i fråga. Och precis som meloditävlingen presenterar salongen en blandning av etablerade konstnärer och glada amatörer. På samma sätt som schlagerfesten inte nödvändigtvis handlar om musik, utan med en generös tolkning om en glädje som bor i det som förknippas med musik, så handlar salongen inte om samtidskonst i snäv bemärkelse, utan om lust till skapande.

Årets jury (salongens motsvarighet till de mest etablerade artisterna i mellon) Dan Wolgers, Sara-Vide Ericson, Lena Andersson och konsthallschefen Mårten Castenfors har valt ut 137 deltagare och 264 verk från 2 423 ansökningar. Resultatet innehåller som vanligt mycket måleri, ett antal tolkroligheter, enstaka samhällskommentarer och några riktigt fina överraskningar.

Vårsalongen 2018 är bättre hängd och känns mer genomtänkt än de senaste årens upplagor, vilket säkert beror på att evenemanget äntligen är tillbaka i den nyrenoverade konsthallen efter några år i exil.

Artikelbild

| Christine Akner. Valäggstra (Agdas val). Akryl på canvas, glasägg, hönsnät.

Det som särskiljer årets version är möjligen att den präglas av ovanligt mycket textila arbeten. Therese Isabelle Olssons stora, smågalna bildvävar, Simon Fergins jättelika virkade kanin av återvunna t-shirts och Gun Callmers narrativa frihandsbroderi hör till det som stannar i minnet.

Textilen är också ämnet i Emelie Liljebäcks träskulptur ”Mellan rum – 107 timmar av väntan”, årets salongsfavorit för min del, där en gammal dörr mödosamt har blivit bakgrund för utkarvade mönster som vanligen syns i traditionellt broderi.