OD:s Capricer har med årtiondena blivit ett årligt evenemang många Uppsalabor inte vill missa. Periodvis har det varit både nödvändigt och "kultigt" att sitta kö utomhus natten före biljettsläppet; att invirad i sovsäckar och täcken vid små eldar med kaffetermosar och glögg vaka in dagen B som i Biljett.
Om man inte har varit OD-anhörig, moster eller farbror i OD eller på annat sätt hört till dem som kunnat (och kan) vara säkra på biljetter ...

- Jag missar inte gärna en Caprice, säger Uppsalaprofessorn och basen Carl-Olof Jacobson, som pensionerats från aktiva OD och numera avnjuter Capricen från parkett.
Han var med om den första Capricen, har medverkat i drygt 20-talet dylika och sedan, som pensionerad ur kören och OD-veteran, troget suttit i publiken och glatts åt körens och de hemliga gästernas upptåg och krumsprång.
För det är vad Capricerna handlar om: ypperlig körsång och överraskningar av det musikaliska slaget. Och emellanåt en del ögonbrynshöjande överraskningar när det gäller körens klädsel, eller brist på sådan, och koreografi.

Fast första Capricen kom till när kören hade så lite pengar att också turnéer inom Sverige var näst intill omöjliga att genomföra utan att körsångarna fick betala för sig. För att komma hem igen. En publikdragande, inkomstbringande konsert var ett måste. Men hur skulle den vara?
- Vi hade så trevligt på våra interna OD-fester, Lill-OD, att vi tänkte bjuda in publiken. Dvs ställa till med Lill-OD på scenen, berättar Carl-Olof Jacobson.
Vid ett Lill-OD äter och dricker kören gott. Rätt vad det är brister man ut i sång, någon med solistiska talanger spelar och sjunger, det skämtas och skrattas.
Och det var precis vad man gjorde under de allra första Capricerna. För det blev inte en ensam konsertomgång, utan snabbt en tradition, för att inte säga omistlig del av OD:s profil.
- Gösta Knutsson och Ejnar Haglund, som inte längre var med i aktiva kören, men hade varit det, spelade och sjöng under de första Capricerna. Men de var inte hemliga gäster. Den första riktigt hemliga var Alice Babs 1968. När hon kom in på scenen var jublet öronbedövande. Hon var glittrande glad och både sjöng och spelade piano, säger Carl-Olof Jacobson.

Artikelbild

Själv minns han med särskild värme Hasse Alfredsson och Tage Danielsson, särskilt Tage som kom samtidigt som han själv till Uppsala för att studera 1949.
Tage Danielssons sista framträdande skedde på en Caprice 1985, repris från 1983 i Uppsala, som avhölls i Leksand. Ett par månader senare var han död i följderna av malignt melanom. Capricen tv-sändes och svenska folket fick höra Tage deklamera om den sista humanisten.

Hemliga gäster är inte det enda typiska för en Caprice. Själva kören ägnar sig minst lika mycket åt upptåg och stolligheter som åt skönsång. När Gösta Ekman var gäst, uppträdde hela kören som Papphammar. I en annan kom kören in som lussetåg, i en annan gällde djungeltemat och minsann var inte Fantomen och Diana där...
- För oss i kören har det alltid varit spännande att se hur gästerna har mottagits av publiken och hur våra egna tokiga grejer har gått hem, säger Carl-Olof Jacobson, beredd att även i år i publikhavet bidra till folkets jubel och applådåskor.