Hur får vi reda på om något inte fungerar i samhället? Vem slår larm? Enligt Statskontoret är det i 70 procent av fallen privatpersoner och journalister som upptäcker korruption i kommuner och landsting. Inte arbetsgivare och myndigheter.
Rätten att som offentligt anställd tala med medier utan att riskera att någon hindrar dig eller efterforskar vem du är anses vara så viktig att den har fått ett eget namn, meddelarfrihet, och är inskriven i grundlagen. ”Whistleblowers” har lagens tyngsta skydd att berätta om det som inte fungerar i verksamhet som är finansierad av oss alla.

Men den senaste tiden har meddelarfriheten satts under press.
Statskontoret konstaterar i en ny rapport att skyddet borde vara starkare för den som larmar. ”Man måste se till så att det blir allmänt accepterat, och att man inte riskerar repressalier, om man anmäler den här typen av företeelser”, säger Gunnar Stetler, chef för Riksenheten mot korruption till TT.
Tyvärr är det lätt att hitta exempel på motsatsen. När Norrköpings Tidningar avslöjade en nyhet från landstinget reagerade politiker med en polisanmälan. Informationen var ”stulen” av någon internt, tidningen var en ”hälare” som tog emot den. Det handlar om ”stöldgods” sa en politiker som ringde till chefredaktören.
I Uppsala säger läkemedelsverkets generaldirektör att det är ”väldigt väldigt negativt” för myndighetens arbete att uppgifter läcks till pressen,
att det görs av någon eller några ”som inte kliver fram” och som ”vill göra någon illa”.

I förlängningen är fall som dessa djupt oroande. De vittnar om en brist på respekt hos ledande personer för en av demokratins byggstenar – möjligheten för oss alla att få veta att våra gemensamma angelägenheter sköts på rätt sätt. Det hindrar medierna från att vara en viktig säkerhetsventil i samhället.
UNT:s publicering har väckt många reaktioner, bland experter på yttrandefrihet och från publicister. I Expressen skriver chefredaktören Thomas Mattsson att läkemedelsverkets generaldirektör är ett ”oroväckande exempel på att alla inte vill värna det fria ordet”.
Och Journalistförbundets ordförande Jonas Nordling säger att det tyder på okunskap om hur samhället är uppbyggt: ”Det är det mest alarmerande. Det handlar ju inte bara om journalistik utan om allmänhetens rätt att ta del av saker och ting”.