Få är de som förunnas ett levnadsspann lika högvälvt som Sture Linnérs. Från docenturen i grekisk filologi i Uppsala övergick han till internationell tjänst, först hos svenska storföretag och sedan som FN:s man i Kongo och Dag Hammarskjölds förtrogne. Så, vid den ålder då flertalet går i pension vidtog en tjugofemårig period i den klassiska litteraturens tjänst, med en lång rad skrifter om den tidens stora diktare. När han avled tidigare i vår, 92 år gammal, hade han just fått se sitt sista verk i tryck: Solglitter över svarta djup. Pindaros segerdikter – idrottspoesi om liv och död.

Vilken var drivkraften bakom denna häpnadsväckande verksamhet? Han nämner den själv i både förord och efterskrift: den stora diktens förmåga att få ”den mänskliga tillvarons bräcklighet och futilitet att lysa upp av gudomlig glans". I sina tidigare böcker har Linnér beskrivit sin glädje att skriva om den grekiska litteraturen. Det verkar som om själva skrivandet hade samma effekt som en drog och gjorde honom hög. I likhet med andra stimulantia var den uppenbarligen beroendeframkallande. Enbart under det sista decenniet av sitt liv, mellan 82 och 92 års ålder, gav han ut inte mindre än fem böcker inom samma ämnessfär.

Den sista av dem utpekar han själv med all rätt som den djärvaste. Pindaros är inte bara en av den västerländska litteraturens erkänt största diktare, han är också känd för de svårigheter han bereder sina läsare och uttolkare. Liksom i sina tidigare verk framlägger Linnér inte heller här några egna rön utan sammanställer vad den senaste forskningen kommit fram till. Med berättigad stolthet konstaterar han att hans bok är den första heltäckande i ämnet på svenska.

Artikelbild

| Sture Linnér

Pindaros speciella genre var epinikiet, hyllningsodet till segraren i någon av de många idrottstävlingar som regelbundet hölls i den tidens Grekland. Vi bjuds en sakrik orientering om de olika grenar man tävlade i: brottning, löpning, kappkörning med fyrspann osv. Segrarna kunde vara unga amatörer, men lika ofta högt uppsatta personer som förmodligen gottgjorde skalden för hans poetiska mödor med en rundlig slant. I t.ex. det första pytiska odet är hjälten kung Hieron av Etna som tidigare vunnit flera militära segrar och far till Delfi för att bevisa sina färdigheter som kusk. Den idealitet som för drygt hundra år sedan besjälade återupplivandet av de olympiska spelen är nog i mycket en romantisk efterhandskonstruktion, vilken ju också spelat ut sin roll vid det här laget.

De rent idrottsliga aspekterna av tävlingarna lämnar Pindaros därhän, och fyller i stället odena med långa historiska och mytologiska exkurser samt så kallade gnomer, visdomsord av allmängiltig innebörd. I kommentarerna till ett antal utvalda oden ger Linnér alla upplysningar som behövs för att förstå dikternas bakgrund och innebörden i alla anspelningar.

Den metriska formen ägnas ett särskilt avsnitt som understryker Pindaros formella virtuositet men också svårigheten att överflytta hans poesi till svenska. En som vet allt om den saken är Ingvar Björkeson, vars tolkningar Linnér genomgående använder. Redan för två år sedan gav han ut sin version av de olympiska och pytiska odena, och nu i vår kompletterar han med återstoden av Pindaros produktion.

Även Björkeson är idag en gammal man med samma häpnadsväckande kraft som Linnér. I jämförelse med denne har hans liv förflutit i skymundan men i gengäld han berikat vår svenska kultur med en rad lysande tolkningar av grekisk, romersk, italiensk och fransk diktning på vers. När denne de metriska formernas mästare kapitulerar inför Pindaros verskonst säger det allt om dessa odens komplexitet – och om de grundläggande skillnaderna mellan antik och svensk metrik. Hexameter, elegiskt distikon och ytterligare några gamla grekiska mått har sedan århundraden praktiserats på svenska, men originaldiktning på pindarisk vers saknas.

Artikelbild

Pindaros

Björkeson har valt att för en gångs skull tolka metriskt fritt för att i gengäld kunna förmedla den storslagna enkelheten och kraften i Pindaros uttryckssätt.
Som exempel kan vi välja hyllningen till en segrare i pojkbrottning. Det är inte våra dagars flåsiga radio- eller tv-reporterröst vi hör här, och inte heller andas raderna något slags poetisk yra, som man tänkte sig då Pindaros återupptäcktes under neoklassicismen. Värdigt och auktoritativt klingar versen i dessa inledningsrader:

Människans släkte är ett, och gudarnas ett annat. Samma moder låter dem andas men omätlig är skillnaden i den makt de undfått, och ett intet är det ena, medan himlen av brons evigt förblir en orubblig boning.