Ingolf Kaiser är den mest betydande konstnär som verkat i Uppsala efter Bror Hjorth. Jag är medveten om att det finns ett gammalt ingrott motstånd mot hans konst i stan. Men låt mig använda känslans och de personliga minnenas argument – mycket gångbar valuta i autofiktionens tid. Konst måste möta en människa för att bli till.

Åtskilliga platser flammar till i minnet: Upsala Ekeby i övergången mellan lervarufabrik och företagshotell. Pyttelilla Galleri 1 som nästan sprack av innebörder. Detsamma hotade att hända med den gamla utställningssalen i Bror Hjorths hus. Armeringsjärn och trä talade stilla med träden i Stadsträdgården en hel sommar. Domkyrkans väldiga rymd i fastan åtskilliga år i rad. Inhägnade cirklar vid Slottet och Villavägen. En trave underligt formade trästycken i köket i en gammal kåk i Gränby – och det var inte vedträn.

Inre gps-koordinater. Spårljus över stan. Schakt ner i en mycket större historia än min egen.

Artikelbild

| Konstnären Ingolf Kaiser fotograferad i sin ateljé 2009.

Just nu kan man se några verk av Ingolf Kaiser på Konstmuseet: en jättelik kolteckning, några nummer ur sviten Persona samt Vagn för flyende. Man ska dock inte fixera sig vid detta snabbt bortglidande ”just nu”. Framtidsfrågorna är betydligt viktigare. Ingolf Kaisers verk kommer att kunna kommunicera med varje framtida samtid så som all ”klassisk” konst alltid gjort. Frågan är hur detta samtal skall göras möjligt.

LÄS MER: Läs recensionen av utställningen "Vagn för flyende"

Kaisers skulpturer är för stora för privata samlingar och för bräckliga för gator och tog. Ganska lite av hans verk finns i offentliga samlingar. Jag förundrades över att ingenting fick stanna kvar i Domkyrkan efter utställningarna 2003 – 2009. Verken kände sig sällsamt hemmastadda där. En stenbrunn finns vid Geocentrum på Villavägen, men de två seglen vid Fyrisskolan blev aldrig uppförda. De blåste sönder i en insändarstorm starkare än dagens nätkampanjer. Men ritningarna och platsen finns kvar. Idén kan tas upp igen.

Någon måste lära sig montera de intrikata träkonstruktionerna. En textilkonservator måste se över verken i Persona-sviten som är gjorda av lump från Uppsalas gamla fattigkvarter. Ett hem måste ställas i ordning åt verken. Det lär inte finnas andra än offentliga institutioner som mäktar med den uppgiften. Jag vet att många människor skulle ställa upp för att hjälpa till. Ett slags vänförening kunde kanske bildas som skydd mot det kulturhat jag anar runt hörnet.

För att återknyta till vår samtids fixering vid det biografiska; många av Ingolf Kaisers verk bearbetar hans egna barndomsminnen av flykten mot Sverige från hemstaden Greifswald vid andra världskrigets slut. Han kan ha sett den klumpiga skrindan som folk försökte fly i. Söndriga broar försökte ta sig över floderna. I Lübeck låg de störtade klockorna i Mariakyrkan nere i kyrkorummet – jag tror de ligger kvar där än. Lemlästade kroppar kan ha hängt mot ett stängsel nånstans och bildat förlaga till Kaisers huvudverk Korsnedtagning.

I naket trä och fattiglump skildrar Ingolf Kaiser människors grundläggande utsatthet. Kroppar stympas utan att förlora sin värdighet. Verken har en bedövande påtaglighet samtidigt som de är innebördsdigra tecken. Skulpturerna började ta form ungefär samtidigt som Uppsala på allvar blev en stad för flyktingar i början av 70-talet. Sambandet såg man nog inte då, men det blir allt tydligare ju längre tiden rullar på.

Migrationens löfte och förbannelse kommer vi aldrig att bli av med. Där finns ett av samtalsämnena för och kring Ingolf Kaisers verk i framtiden.